”En människa är inte en, hon är ett röse” skrev Hjalmar Bergman. Om någon kan bevisa den tesen i dag är det Alexander Salzberger. I Backa teaters nya pjäs Kicktorsken framför han förvisso en monolog, men däri finns tjugotalet olika röster och personligheter, allt från hans alkoholiserade styvfar till den klasskamrat som var förortens störste mytoman.

Berättelsen i sig är enkel och minner om mången ny klassresa inom skön- och facklitteraturen. I förorten Vällingby bor Alexander under sina första år, tillsammans med en tablettknaprande mamma och sin alkoholiserade styvfar. Tunga ämnen som barnmisshandel och segregering, varvas med lättsammare anekdoter - som den när tolv klasskamrater möttes hemma hos honom för en grupprunktävling.

I humorn finns alltid en sorglig bakgrundston. Alexander ska på sin första villafest, och har ingenting annat att fixa håret med än schampo eftersom hans familj inte har råd med gelé, och i sin förvirrade jakt på en egen identitet sjunger han, ”talibanjuden från Åmål” som han kallar sig på grund av sin frånvarande muslimske far och den israeliske styvfadern, med till en Ultima Thule-sång på rasten i högstadiet.

Han, spexaren, inser att det här med teater inte är så dumt. Därför söker in till estetiska programmet på gymnasiet. Skolan ligger i innerstan, och oviss om klädkoden stjäl han en Canada Goose-väst och vattenkammar sitt hår.

Den scenen samt några andra har sina paralleller i en populär biografi skriven på senare år: Zlatans. Att det är medvetet anar vi när fotbollsspelarens namn nämns under föreställningens gång. Zlatan fortsatte med idrotten och blev störst, men Salzberger gav upp och knarkade istället.

Kicktorsken är den tredje pjäsen i Backa teaters svit om drogmissbruk, och Salzbergers liv rymmer alltså en hel del av den varan. Genom tonårsfesternas rohypnol och vuxenlivets heroin har han sökt efter kickarna som ger tillvaron färg, de som är så svåra att få på naturlig väg. Vår monologist är en ypperlig berättare, och vi gråter och skrattar (mest skrattar) under dessa nakna bekännelser. När han apropå roten till sina bekymmer säger: ”Måste man älska sina föräldrar?”, är publikkontakten så tät att ingen tar det som en retorisk fråga. Många svarar nej.

Stundom rörande, ibland ljuvligt rolig. Men blir slutomdömet att Kicktorsken är stor konst, som teaterns konstnärlige ledare Mattias Andersson menar i ett tacktal efter premiären? Nja; för det är föreställningen alltför sketch-artad, och det är inte alltid som huvudpersonens värme och humor lyckas vara ett sammanfogande kitt mellan brottstyckena. Salzberger säger sig å andra sidan inte ha några färdiga svar, han vill bara berätta sin historia för publiken. Intrycket blir att han gör det lika mycket för sin egen skull som för vår.

Han gestaltar en lärorik berättelse om utanförskap och om att finna sin plats i världen, visserligen tydligt riktad till ungdomar som riskerar att hamna i samma fällor som Salzbergers alterego, men som inte bör missas av någon.