”När man fyller 18 år, då blir man dödad”
Margreth Olin skildrar i Nowhere home ungdomar som kommit till Norge som flyktingar men fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Lagen säger att de inte kan utvisas förrän de fyllt 18 år, och de hålls i förvar i väntan på att de ska bli myndiga och kan skickas hem.
Anslaget i Ohlins film är överdrivet känslomässigt. Citat om Gud, pianomusik, kroppar som simmar i vatten, ljus format till ett hjärta – allt på en gång. Det hade inte behövts. Ungdomarnas berättelser som följer är starka nog. Man från möta två bröder som ska utvisas, trots att ena brodern fått magen uppsprättad av en bajonett i hemlandet och är förlamad i benen. En pojke från Irak som heter Goli har ärr efter skärsår och brännmärken över precis hela kroppen. När norska myndigheter ringer hem till hans familj förklarar styvfadern att han ska skjuta Goli så fort han sätter sin fot i hemmet. För UDI, Utlendingsdirektoratet, tycks dock ingenting vara skäl nog för att få stanna i Norge.
Som Hassan från Afghanistan säger, som firar sin 18-årsdag på förvaret med tårta uppklädd i en fin skjorta, samtidigt som utvisningsbeslutet kommer med posten: ”När man fyller 18 år, då blir man dödad”.
Film
Nowhere home
Regi: Margreth Olin
Relaterade artiklar:
• Där dokumentär och fiktion möts
• Recension: Sofia's last ambulance
• Recension: De dansande andarnas skog