Normbrytande nyheter
SFTs skribent och min nära vän Thore Rösnes gick ur tiden den 13 januari.
Han kämpade mot sin sjukdom så gott han kunde, men cancern var starkare än han. Thore var publicist nästan hela livet. Han var chefredaktör för Teknik i Norden och Gränslöst - samtidigt. Gränslöst var en musiktidskrift som han och hans fru Gudrun bekostade själva, eftersom de avskydde tanken på att ta emot statsbidrag.
En sammanställning som nyhetsbyrån Reuters gjort i dag på morgonen visar att 27 695 människor dödades av flodvågorna efter annandagens kraftiga skalv på havsbotten utanför Sumatra. Men minst 20 000 människor är försvunna. Detta betyder att antalet döda kan vara 50 000 eller mera. Så många som 70 000 människor kan ha omkommit efter naturkatastrofen i Sydostasien. Det sa FNs vice generalsekreterare Jan Egeland under en presskonferens i New York i natt
När jag tänker på att man har velat ge Augustpriset till en kalkonroman av Bengt Ohlsson och inte till Karin Johannisson blir jag arg. Karin Johannissons Tecknen är inte bara viktig för sitt innehåll, den är framför allt viktig för sin form. Språket i Tecknen är gränsöverskridande vackert, kontinentalt och genusrelaterat.
Fem medarbetare i tidskriften Mana har lämnat redaktionen.
Samtliga är kvinnor: Viktorija Kalonaityte, Victoria Kawesa, Devrim Mavi, Lawen Mohtadi och Paula Mulinari.
Elfriede Jelinek skapar polyfonier av kroppar och experimenterar med språket. Hennes språk är vackert och ångestfullt som en seriell kvartett av Anton Webern.
Dotter till en slavisk jude var Elfriede Jelinek medlem i det österrikiska kommunistpartiet från 1974 till 1991.
När hon fick veta att hon hade fått Nobelpriset skrek hon:
- Jag är sociopat, jag kan inte åka till Stockholm för att hämta priset. Jag är ledsen, men jag kan inte vara bland människor, förlåt mig.
På mitt moderspråk har vi tradurre (översätta) som kommer från latinets traducere som betyder transportera (flytta) och också transponera (frakta), ändå inser jag ordet översätta bär på en djupare betydelse av förräderi. Stefan Hammarén försöker återskapa all den språkliga oroskänslan som finns i denna udda novell av Maupassant. Han försöker bevara smaken av 1800talets uttrycksstil, det repetitiva som finns i språket, de enkla, vardagliga orden. Horla är en liten bok som lurar.
Vi avslutar sommarföljetongen Den vidrige med detta nummer.
Jag står för val och publicering av denna bok, ingen annan.
Mitt val baserades dels på det 'förtryck' - det vill säga censur - boken hade blivit utsatt för. Och dels för att jag tror att yttrandefriheten är viktigare än någonting annat. SFT måste ge utrymme för det mest avvikande, även när det gör ont.
Läser man det första kapitlet av Den vidrige orkar man inte fortsätta. Någon har sagt att du bara vill provocera och att det inte finns något verkligt konstnärligt arbete bakom det du skriver. Alla kan inte tolka det som gömmer sig bakom det vulgära och blodiga i dina böcker. Vad säger du till dem?
Krogens Poeters Parlament inleddes på gatan. Närmare bestämt vid Fatburstrappans fot, nedanför Medborgarplatsen på Södermalm. Det var på vårdagjämningen 20 mars 1993. SFT har träffat Claes Fredelius som har alltid valt ett alternativ sätt att göra poesi och att vara poet.
Stefan Hammarén är en författare som gör förtjusande experiment med språket. Ett språk som är svenskt men samtidigt tillhör alla andra språk eller inget alls.
Nu har Stefan Hammarén givit ut sin första diktsamling: På solfläckens barnhem.
Hammaréns diktkonst är meta-poetisk eller snarare anti-poetisk.
© 2024 Stockholms Fria