• Författaren och dramaturgen Elfriede Jelinek i sitt hus i Wien. Elfriede Jelinek har i sina verk belyst våldet mot kvinnor, undersökt den kvinnliga se
Stockholms Fria

Jelinek mellan brutalitet och skärpa

Elfriede Jelinek skapar polyfonier av kroppar och experimenterar med språket. Hennes språk är vackert och ångestfullt som en seriell kvartett av Anton Webern.

Dotter till en slavisk jude var Elfriede Jelinek medlem i det österrikiska kommunistpartiet från 1974 till 1991.

När hon fick veta att hon hade fått Nobelpriset skrek hon:

- Jag är sociopat, jag kan inte åka till Stockholm för att hämta priset. Jag är ledsen, men jag kan inte vara bland människor, förlåt mig.

Det ser ut som en paradox. Elfriede Jelinek, den kosmopolitiska författaren är rädd för folk? Vad betyder det att Elfriede Jelinek är sociopat?

Det betyder bland annat att hon inte bryr sig om i vilken den roll samhället tvingar in henne. Och, undrar jag, kan en kommunist vara misantrop? Är Jelinek verkligen kommunist eller är hon nihilist? I Österrike är hon i gott sällskap, tänk bara på Robert Musil och Thomas Bernhard! Pessimistisk socialist är Elfriede Jelinek definitivt, och dessutom en ytterst kompetent polemiker, som ofta deltar i debatter på tv och i andra media, alltid kritisk mot det Österrike som hon öppet hatar.

Jag tror att hennes 'misantropi' beror på intuition. Hon trodde sig förstå att Svenska akademin gav henne priset därför att hon är kvinna.

Elfriede Jelinek har, i sina böcker, korsfäst det västerländska patriarkatet. Och hon har gjort det på ett extremt, provocerande och raffinerat sätt som påminner om den kalla, pornografiska vältaligheten hos markis de Sade.

Skulle hon åka då till Stockholm för att visa upp sig som ett intellektuellt objekt av kvinnligt kön? Spekulationer åsido har den Svenska akademin för en gång skull givit priset till någon som är feminist och socialt engagerad, men som framför allt är en språkligt komplex och intressant författare.

För Elfriede Jelinek är språket allt.

Hennes romaner och pjäsmanus är ofta 'svåra', absurda och kontroversiella. Kvinnorna i hennes romaner och pjäser blir knullade som horor; men det är alltid med patriarkatets ögon som tolkningen sker. Hennes verk är definitivt anti-germanska och anti-

romantiska.

1967 publicerade hon sin tidiga lyrik och 1970 kom hennes första experimentella roman Wir Sind Lockvögel Baby (Vi är lockfåglar baby). Med Michael. Ein Jugendbuch für die Infantilgesellschaft (Michael. En barnbok för det infantila samhället) 1972 eller med Die Liebhaberinnen (Älskarinnorna) 1975 visar sig en författare som skickligt kan kombinera ett feministiskt författarskap och kritik mot media med imponerande språkliga experiment och högborgerlig essäistik (som i tidskriften Manuskripte).

Det var åren med Grazer Gruppe med den radikale Peter Handke i spetsen, och med experimentella kabaréer av Konrad Bayer, Friedrich Acheitner och Oswald Wiener.

Hennes berömmelse kom emellertid först i mitten av 1980-talet med Die Klavierspielerin (Pianisten), en udda, men mindre experimentell roman som blev film i regi av Michael Haneke och med skådespeleri av bland annat Isabel Huppert och Annie Girardot.

Jelinek är brutal och direkt pervers i vissa romaner där hon leker med den traditionella wienska psykopatin. Ett exempel på det är Die Kinder der Toten (De dödas barn) 1995. Men inte nog med det; på hennes hemsida http://ourworld.compuserve.com/homepages/elfriede/ kan vi läsa en våldsam pamflett mot kriget, i form av ett manus titulerat Bambi. En sorts sadistisk modern Aiskylos fylld med amerikansk Self service a la Abu

Ghraib. Elfriede Jelinek har alltid varit kritisk mot germanismen; en vampyrisk tyskhet som aldrig är död, därför att den aldrig verkligen har varit levande.

Hon - en kosmopolit - ser likt Husserl i den andre en öppenhet som inte stänger någon ute: Die Ausgesperrten (Utestängda) 1980.

Jelinek såg i Jörg Haiders xenofobi (invandrarfientlighet) precis det som ordet säger: rädsla för det som är utanför.

Den andre, den som står utanför, är för Elfriede Jelinek det avgörande elementet som kan ge oss en mycket starkare känsla för det 'Heimat' som finns bortom alla former av nationalism. De obarmhärtiga socialpolitiska röntgenbilderna har en bestämd kulturell hänvisning: poeten Ingeborg Bachmann. Elfriede Jelinek ser i henne en inspirationskälla för mycket av sin egen poesi. Ingeborg Bachmann, som på 1960-talet sade saker som Jelinek sedan kunde radikalisera. Jelinek fokuserade därmed sin uppmärksamhet på de maktförhållanden mellan könen och den förödmjukelse som följer i det kvinnliga sociala och sexuella arbetet som mannen erövrar.

Elfriede Jelinek har emellertid inte så stora illusioner inför framtiden:

'Man kan inte påverka verkligheten och politiken med hjälp av ord. Därför finns det inte länge någon plats för litteraturen. Jag försökte göra det, men nu är jag rädd för att alla dörrar har gått i lås. Alla formers form är formens slut.' skriver hon i Art des Protests (Mitt sätt att protestera, 2000).

Kanske är historien inte slut än. Men drömmen, drömmen om att kunna påverka den, tillhör det förflutna.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Thore Rösnes och de två fåglarna i trädet

SFTs skribent och min nära vän Thore Rösnes gick ur tiden den 13 januari.

Han kämpade mot sin sjukdom så gott han kunde, men cancern var starkare än han. Thore var publicist nästan hela livet. Han var chefredaktör för Teknik i Norden och Gränslöst - samtidigt. Gränslöst var en musiktidskrift som han och hans fru Gudrun bekostade själva, eftersom de avskydde tanken på att ta emot statsbidrag.

Den sjuka kroppens retorik, åtrå och läsbarhet

När jag tänker på att man har velat ge Augustpriset till en kalkonroman av Bengt Ohlsson och inte till Karin Johannisson blir jag arg. Karin Johannissons Tecknen är inte bara viktig för sitt innehåll, den är framför allt viktig för sin form. Språket i Tecknen är gränsöverskridande vackert, kontinentalt och genusrelaterat.

Tidskriften Mana i blåsväder

Fem medarbetare i tidskriften Mana har lämnat redaktionen.
Samtliga är kvinnor: Viktorija Kalonaityte, Victoria Kawesa, Devrim Mavi, Lawen Mohtadi och Paula Mulinari.

Fria.Nu

Horla: en saltomortal i livets mörker

På mitt moderspråk har vi tradurre (översätta) som kommer från latinets traducere som betyder transportera (flytta) och också transponera (frakta), ändå inser jag ordet översätta bär på en djupare betydelse av förräderi. Stefan Hammarén försöker återskapa all den språkliga oroskänslan som finns i denna udda novell av Maupassant. Han försöker bevara smaken av 1800talets uttrycksstil, det repetitiva som finns i språket, de enkla, vardagliga orden. Horla är en liten bok som lurar.

"Jag vill väcka starka känslor"

Läser man det första kapitlet av Den vidrige orkar man inte fortsätta. Någon har sagt att du bara vill provocera och att det inte finns något verkligt konstnärligt arbete bakom det du skriver. Alla kan inte tolka det som gömmer sig bakom det vulgära och blodiga i dina böcker. Vad säger du till dem?

© 2024 Stockholms Fria