Normbrytande nyheter
När Selam för femte året i rad bjuder in till afrikansk festival är det med ett ovanligt stjärntätt startfält. Man har lyckats få dit två av världsmusikens legendarer, barfotadivan Cesaria Evora från Kap Verde och den algeriska raimusikens guldgosse Khaled.
Stage Beauty berör de ständigt aktuella och essentiella samtalsämnena genus och sexualitet. Filmen handlar om en bisexuell skådespelare från 1600-talet, Ned Kynaston, som inriktat sig mot konsten att spela kvinnoroller. Redan under tiden då teatern var förbjuden ägnade sig Kynaston åt denna konst och när den tilläts av den nye kungen, Karl II, blev Kynaston en stjärna. Vid denna tid var det för kvinnor inte tillåtet att uppträda på scen, men efter en tid blev det i stället förbjudet för män att uppträda som kvinnor. Detta krossade många manliga skådespelare som spelade kvinnliga karaktärer, men var givetvis ett viktigt steg för kvinnorna.
Vi befinner oss i Gobiöknen i södra Mongoliet, mitt i den månad på våren då kamelerna föder sina föl. Huvudet och frambenen på ett litet vitt föl sticker ut och en familj nomadiska herdar kämpar med att hjälpa till att förlösa det.
Men efter den långa och smärtsamma förlossningen tar kamelmamman avstånd från sitt nyfödda föl och vägrar ge det av sin mjölk och sin kärlek.
Är man på restaurang eller kafé kan levande musik i lokalen förhöja stämningen - eller skapa den. Ännu för femtio år sedan var det vanligt att musikkapell spelade på restauranger; en tradition som de senaste decennierna i Sverige nästan helt försvunnit. Här i Örebros län är det väl bara Svartå herrgård som i någon mån för traditionen vidare, med pianomusik i samband med söndagsmiddagar (på sistone dock alltmer sällan).
- Jag vill bara ha det jag har rätt till! skriker mannen till sin hustru strax innan han försöker förgripa sig på henne. Han har återvänt från ett krig, blind och själsligt sargad. Familjen som trodde att han var död har genomlidit de civilas öde med gruppvåldtäkter och svält. I Lars Noréns senaste succédrama Krig skildras politikens mänskliga tragedier naket och osentimentalt. Regisserad av fransmannen Gildas Milin inleder Riksteaterns uppsättning sin Sverigeturné i Lund.
Är det här så långt man kan komma? Ett naturligt svar utan eftertanke hade blivit: javisst. Vi hade Good Vibrations-singelns succé i färskt minne när Smile skeppades ut i miljoner exemplar. Tempel restes över Brian Wilson. Men sen då? Hur skulle han toppa Smile?
Under devisen 'en teoretisk bokserie för subversiv litteratur och kultur' presenterar det modiga förlaget H:ström första volymen i serien Subaltern. I just denna volym är temat apokalyps, och de deltagande presenterar ett brett spektrum av personliga tolkningar och betraktelser.
I Fashination på Moderna museet sätts gränslandet mellan konst och mode i fokus. Då konstnärer ställs bredvid modeskapare väcks frågor om konstens trovärdighet som skönhet, yta och kommers å ena sidan och modets förmåga till kritik, politik och verklig radikalitet å andra sidan.
Vad är det som gör att en man som står ansikte mot ansikte med döden går till ett solarium? Den frågan är slutrepliken i den australiska dramatikern Joanna Murray-Smiths pjäs Sista chansen att dansa som nu har fått skandinavisk premiär på Fria teaterns intima annexscen på Kungsholmen.
Claire (Lola Naymark) bor i en liten stad på nordfranska landsbygden. Hon blir med barn men vill hålla det hemligt samt adoptera bort barnet. Hennes passion är att brodera och hon kommer i kontakt med Madame Mélikian (Ariane Ascaride) som broderar för haute couturen i Paris, och som precis förlorat sin son i en motorcykelolycka. De blir vänner och stöd åt varandra i sina livskriser.
© 2026 Stockholms Fria