Mirja Unge besitter ett särpräglat språk. I sin nya novellsamling verkar hon nästan ha absolut gehör för hur människor kommunicerar. I novellen Norrgården hyr en kvinna och en man ett sommarställe på landet, en gård som stod och glodde över sjön med sina gamla fönster. Mellan dem finns något outtalat, en ordlös konflikt som ligger och pyr.
När den ordkarge mannen tar till nävarna visar kvinnan att hon är honom överlägsen verbalt: ...det är såna som du som håller på och slår va, sa jag, såna som du som inte kan formulera sig och få ut ord du vet här ur munnen, sa jag och pekade, det är här de ska komma ut sörru men du får inte ut nåt verkar det som sparka sönder gamla fina stolar inte är det din stol ens, sa jag och han hade tagit någon stolsdel och slog i dörrkarmen med den och skrek för han hade hittat några ord tydligen som han höll på och upprepade.

Orden är viktiga för Mirja Unge. Hur de sägs. Hur de låter. Vad som händer när de kombineras. Och pauserna mellan dem. Ibland verkar orden nästan leva ett alldeles eget liv, pressar sig fram, huller om buller. Har bråttom och snubblar. Men i Mirja Unges texter finns det plats för felsägningar och omtagningar. Små försök till förtydliganden av ofärdiga inre tankar som egentligen inte språket mäktar med.
– Musikaliteten och rytmen betyder mycket. Förut skrev jag till musik fast det gör jag inte nu längre. Men när jag skriver hör jag en melodi i huvudet och brukar läsa högt för mig själv så att rytmen ska bli rätt, säger Mirja Unge.
Det är inte ämnet eller berättelsen som får henne att börja skriva, utan dess mindre beståndsdelar. Novellerna i Brorsan är mätt har egentligen varken början, mitt eller slut. Inget händelseförlopp som läsaren med lätthet kan luska ut på förhand.
Och inget vapen som introduceras inledningsvis och som man med största sannolikhet får uppleva tas i bruk. Unges noveller är mer lika verkliga livet i all sin oansenlighet och oförutsägbarhet.
– Jag är mest ute efter att skapa en stämning. Försöka fånga en bit liv. Historien är väl inte det första som kommer till mig. Det mesta händer inuti karaktärerna. Som i titelnovellen. Där händer det grejer i både henne och brorsan. Men det är sant, jag avfyrar inga pistoler, säger hon.

Trots att det bara är fragment av levnader hon tecknar, blir det närgångna porträtt som når fram till läsaren på ibland så få som sex-sju sidor. Stundtals är det så hudlöst och ärligt ingående att det är frestande att läsa in författarens egna gestalt i karaktärerna.
– Det jag skriver är absolut inte självupplevda saker. Men det är klart att jag finns med på olika sätt. Fast jag använder mig själv mer som en skådespelare gör. Försöker renodla olika tankar jag har. Skrivandet är för mig ett undersökande av både mig själv och världen.
Att det var författare hon skulle bli rådde det aldrig någon tvekan om.
– Jag ville bli författare när jag var liten, redan i tioårsåldern. Det hänger nog ihop med att jag alltid tyckt mycket om att läsa. Att liksom få tillgång till en annan värld i världen.

Mirja Unge säger att hon får inspiration till skrivandet av precis allting som omger henne. Iakttagandet och registrerandet är viktigt.
– Jag inspireras av allt möjligt. Kanske allra mest av att sitta och tjuvlyssna på folk i tunnelbanan, eller om jag ser ett möte på stan kan jag fantisera vidare om det.
Figurerna som hon lånar ut sina ord till är många gånger passiva och har svårt att ta för sig av livet, att kräva sin rätt. Ofta handlar det om personer som gjort en klassresa och nu tampas med att acklimatisera sig i sin nya miljö. Människor som skamset flytt från sitt förflutna men blir uppsökta av det. Och nästan alltid är de kvinnor, unga tjejer, småflickor.
– Det är tjejer hela tiden. Det har blivit så. De är ofta utsatta, eller sköra skulle jag nog hellre säga. Det jag upprörs mest över och använder mig mycket av i skrivandet är hur kvinnors vardag ser ut. Gränserna till sexuella övergrepp till exempel.
Flickor får i större utsträckning än pojkar lära sig att vara passiva och låta sig definieras av andras åsikter om dem.
Hon tycker att samhället är i ständig förändring men trots det tillåts kvinnor än i dag inte att ta lika stort utrymme som männen.
– Det är två parallella rörelser. Samtidigt som vi blir mer jämställda genom lagstiftning så finns det en tendens i samhället som porrifierar och sexualiserar allt. Det gör mig orolig. Det är inte bara kvinnor det slår mot utan män mår lika dåligt. Mansrollen är minst lika viktig att diskutera som kvinnorollen.

Det är tunga ämnen som tas upp i Mirja Unges författarskap. Hon skyggar inte för att sätta ord på våldtäkter, sexuella övergrepp, narkotikamissbruk och sinnessjukdom.
– Jag tycker inte att jag är en svartsynt person. Och jag vill inte att människor ska känna sig nedstämda av att läsa mina böcker. Jag hoppas att de uppfattar att det finns mycket värme och humor också. Hade jag inte känt att det fanns där hade det varit väldigt jobbigt att skriva dem.
Brorsan är mätt har tagits emot välvilligt. Kritikerna har rosat upphovskvinnans språkliga virtuositet, hennes säregna förmåga att skildra människors sätt att tala. Men att bli dömd och definierad är något som Mirja Unge finner lite otäckt.
– Det är jobbigt att bli offentligt bedömd. Fast det är ju mest dagarna runt utgivningen som är svåra förstås. Sedan är det glömt. Lite konstigt också. Jag tycker att det kan vara intressant ibland att läsa recensioner som säger mig någonting, ger mig något att fundera på som kan ta mig vidare i skrivandet.

2005 debuterade hon även som dramatiker med Var är alla? för Riksteatern. Pjäsen behandlar ämnet våldtäkt och dess bakomliggande mekanismer. Just nu arbetar hon på en pjäs för Göteborgs stadsteater. Men vad den handlar om vet hon inte riktigt ännu.
– Jag försöker komma underfund med vad som är skillnaden mellan att skriva prosa och dramatik. I prosa ska orden säga allt. I dramatik ska de inte göra det. Dramatik är mycket mer som att skriva ett skelett. Jag försöker lyssna på hur personerna uttrycker sig och inte ge för mycket scenanvisningar. Jag kan börja med några ord, några repliker. För att komma in i någon sorts känsloläge. Sedan kanske de inte kommer med. Men jag börjar där.
Samarbetet med andra som det innebär att vara dramatiker är inget som oroar henne. Tvärtom. När hon överlåter till scenografen, skådepelarna och regissören att lägga sina pusselbitar till helheten känns det mest spännande.
– Det är väldigt intressant och skönt. Det är intressant att få ta del av andras tolkningar. Det enda jag inte tycker om är när de inte tar hänsyn till språket, försöker neutralisera det.