Jag vet, señor, ni är döv, men låt mig slå mig ner här på bänken. Det är tyst och svalt här i kyrkan. Vi kan samtala ändå. Ni målar ju. Det är ett språk. Kanske inte det främsta.

Nå, tillåt mig presentera mig. Jag är resenär och journalist. Ni Francisco Goya, hovmålare. Ni muttrar. Hovet, ja. En gång i tiden, när Ni var ung, då lyste hovet i era drömmar, även om Ni älskade två saker ännu mer: choklad och måleri. Choklad allra mest, sägs det.

- Choklad...

Jag har med en kartong choklad från Bryssel. Varsågod! Många anser den vara den mest utsökta.

Men för att ta det från början. Hovet lyste för Er, son till en förgyllare... Ni hade sett glansen i Er fars verkstad och ville till dess centrum. Absolut och het var Er önskan, inte sant?

- Mmm, si, det är sant.

Ni hade kontakter, ni gifte Er rätt och en dag stod Ni i de kungliga verkstäderna och målade förlagor till gobelänger som vävdes för kungens många slott. Kungen ville ha spanska motiv, inte franska. Ni målade jaktscener för den kungliga fåfängan och Ni målade vackra unga människor, ett slags stora barn som lekte, det var oskuld och glädje under soliga, vackra dagar då man drog sig in i skuggan under de heta timmarna - maktens föreställning om det glada folket och ett evigt liv...

- Si, si, jag var är omedveten. Livet är obegripligt, en dröm. Men du tänker på dig själv, tänker på din egen framgång. Jag var ung, señor, mycket ung och fåfäng. I grunden ville jag bli älskad. Det var nog det hela handlade om. Älskad av kungen, av hovet - jag kysste deras händer, det är sant och det erkänner jag.

Vi väljer sannerligen inte den tid vi lever i. Det kan vara hoppfulla tider, eller mörka, men du måste finna dig. Jag tänker på Er tid i det reaktionära Spanien. Ni var 50 år fyllda när Napoleon grep makten i Frankrike kring sekelskiftet 1800...

- Sant är också att jag blev konstnär först när jag inte längre ville behaga och vara till lags.

Den gamle målaren tystnar. Vi sitter i den lilla kyrkan San Antonio de la Florida i Madrid. I kyrkans tak syns änglar och människor han målade en gång.

- Jag tänker att de vaktar mig! Kungen märkte aldrig något.

Vad menar Ni?

- Se er omkring! Dessa som jag målade är vanliga människor. Jag såg dem i kvarteren häromkring medan jag höll på med mitt arbete. Änglarna, helgonen och alla de andra, de är stadsbor, människor som du och jag.

Landskapet intresserade er aldrig. Varför?

- Det var människorna jag ville måla, människorna naglade vid jordens villkor, och sina egna, sådana de själva binder sig med. Människan älskar att sätta sig själv i fängelse! Studera romaren Piranesis bilder. Väggar, valv, trappor - ingenting tar slut, jorden är ett fängelse, världen, tillvaron - murar överallt. Landskap har jag alltid tyckt varit tråkiga, ointressanta.

Himlen ni målade är ofta svart och marken kan likna ett golv. Det är som om människorna var instängda i ett mörkt rum.

- Det är Er tolkning. Kanske har det med min sjukdom att göra. Jag såg allt svartare. Världen blev oroligare. Jag hade ingenstans att ta vägen. Ni förstår, mitt huvud var fullt av oljud, skrik, slammer, åska - men jag var döv.

Så småningom köpte Ni ett hus utanför Madrid. Ni drog Er tillbaka, mest kanske av politiska skäl. Folk kallade huset Quinta del Sordo, Den Döves hus. Där målade Ni demoner, jättar, galningar på väggarna... Varför? Var de Ert enda sällskap?

- No, inte enda sällskap. Men de besökte mig, skrek och ylade, grymtade, hånskrattade, bullrade.

Jättten ni målade, var det Napoleon? Och Saturnus, guden som äter sina barn, en oerhörd målning, är det revolutionen som äter sina barn?

Fransisco Goya ler, men svarar inte, skakar bara på huvudet.

Är människorna verkligen så elaka och lågsinta som Ni skildrat dem?

- Nej, men makten korrumperar, fåfängan förvrider synen och under ytan finns rädslan för fattigdomen, glömskan, döden. Därför kan människorna göra vad som helst för att lindra sin plåga. Men ond? Det är villkoren som är onda.

Är Era målningar i Den Döves hus möjliga att tolka?

- Ensamheten gav plats åt iakttagelsen. Jag såg plötsligt dessa demoner som Ni kallar dem. Jag tror dövheten lärde mig att tämja galenskapen - den vi alla bär på och som kan blossa upp när vi känner lukten av blod, av skräck, av vapen. Den dag då dina vänner börjar kastas i fängelse eller gå i landsflykt, då kan du inte värja dig längre. Då kommer vansinnet till dina kvarter.

Och det olycksaliga kriget...

- Jag såg förfallet omkring mig, de styrandes enfald. Si, jag trodde på Frankrike, på den franska revolutionens idéer och välkomnade fransmännen i mitt hjärta när invasionen kom - tills jag såg verkligheten. Den var ohygglig. Det var en slakt. Folket i Madrid reste sig, folket i hela Spanien reste sig och stödde kungahuset och en oduglig, reaktionär kung. Och jag var för mitt folk! Jag var för de franska idéerna, men Napoleon och hans bror Joseph, som blev kung i Spanien, slaktade både spanjorer och idéer. De sa att de var för frihet, jämlikhet och broderskap, men det gällde inte i mitt land.

Ni målade Den tredje maj 1808, ett mästerverk...

- Det är möjligt...

Den säger allt!

- Hur menar Ni?

Den förebådar tider av oro, en långa tider av krig, revolutioner, folkmord. Det var i detta krig gerillan föddes.

- Ni får ursäkta, jag är trött. Målningen säger bara en sak: du måste gå emot dem, även om du är obeväpnad och dör på kuppen! Men nu är det sent. Jag orkar inte mer. Tack för chokladen! Den var verkligen utsökt.