Foto | Vinter/Hem

Det är sannerligen inte glada bilder av Sverige som Lars Tunbjörk visar upp. Under hösten har möjligheten funnits att beskåda hans antiestetiska fotografier i bildsviten Vinter/Hem på Moderna museets separatutställning. Det är en fotoserie som blivit omtalad. De som är positiva har sagt att den skildrar ett förändrat och senmodernistiskt folkhem. De som är negativa däremot har kritiserat fotografen för att hålla en kylig distans till dem som han fotograferar. Det kanske är sant, men jag läser framför allt en historia om fulhet. Det bokstavligt och moraliskt fula i kapitalismens konsumtionsvaror.

Tunbjörks fotografier är reklamens motpol. Hans obarmhärtiga blixt skapar verkligen inte en säljande bild av den nyinköpta bilen med beige skinnklädsel i Göteborg 2006. Under ett bildäck ligger ett överkört par Gul och blå-jeans nedtryckta i snöslasket. Någon praktiskt taget hänger över en Jack Vegas-maskin.
På ett av fotografierna syns ett ungt par som trotsigt möter min blick. Deras poserande påminner mig om modellande. Jag läser den livsstil som paret marknadsför som en återspegling av de fantasier som modereklamen marknadsför. Kläderna är glittriga men billiga, även om trycket på tröjan säger Dolce & Gabbana.
Det är svensk vinter. Mörkt. Snö, men inte bara snö som är vit och nyfallen som på ett julkort. Nej, snö som den ser ut i verkligheten. Uppblandad med grus, grå och slaskig. Tunbjörk har i intervjuer sagt att han ska ha valt snön för att skildra det mentala tillståndet hos svenskarna under vinterhalvåret.

I Avesta 2007 tittar fotomodellen Emma Wiklund tillbaka från Lindex skyltfönster. Skyltdockorna står uppradade för att visa den nya höstkollektionen.
Framför köpcentret i betong ligger cementplattorna som formar ett mörkt och folktomt torg. Genom fönstret på snabbmatstället Matstugan syns en ketchupflaska och en ensam kvinna. Hon delar den tomma blicken med Lindex skyltdockor.
Fotografierna har det gemensamt att de skildrar människor som inte tycks leva någon särskilt livad tillvaro. De föreställer trapphus, betong och villor. Men framför allt skildrar de ett samhälle där konsumtion desperat används för att göra det hela lite roligare, för att bli lite snyggare. De färgglada varor som är köpta för att glittra och signalera status sjunker in i grådasket och förstärker fulheten.

Det är en kollektiv historia som Tunbjörk berättar. Det är lätt att glömma eftersom det kala och vita utställningsrummet erbjuder betraktaren distans och anonymitet.
Det är enkelt att välja ett kyligt betraktande. Jag upptäcker mig själv med att helst vilja se det som bilder skildrande smaklösa Skara sommarlands-Svenssons. Sådana som lever i en annan verklighet än jag vill intala mig att jag gör. Som i Borås till exempel.
Men så kommer en sådan där bild som skalar av distansen med en pinsam igenkänningsfaktor. Obehagligt. Det fula läcker utanför ramen.