Hallå där, Malcolm Jacobson, redaktör på Dokument förlag som ger ut 15-årsjubilerande graffititidskriften Underground Productions. I veckan firades det med fest och släpp av nummer 37.

Berätta hur det började.
- Jag var med om att sätta ihop det första numret, jag tror att det kom ut mars 1992.Men Jacob (Kimvall, reds anm.) hade börjat skissa på en tidning redan 1989. Jag var skeptisk i början. Det första numret tryckte vi i 320 ex, beräknat efter de människor vi kände på Stockholms graffitiscen. Vi gjorde ett överslag av hur många som kunde tänkas köpa tidningen.

Och i dag har ni en upplaga på 5 000.
- Ja, det växte ganska snabbt, redan andra numret tryckte vi i 1 200 ex. Det märktes ganska snart att det fanns ett större intresse än vad vi hade räknat med.

Hur har graffitidebatten förändrats sedan ni började?
- Förvånansvärt lite, egentligen. Det som har förändrats är väl att graffitimålarna lite mer aktivt har deltagit i debatten. Och i många fall är det ju vi på UP som har tagit debatten.

Kan du se olika svängningar i tidsandan?
- Under 90-talet hade man en slags tysta ner-policy, man skrev inte alls om graffiti. Det var väl i förhoppningen att intresset skulle dö ut om man inte uppmärksammade det. När de märkte att det inte påverkade graffitin gick man tillbaka till den svartmålarpropaganda som sedan dess har dominerat massmedia.

Hur ser det ut i dag?
- Debatter blossar väl upp ibland, men det är egentligen ingen som är riktigt intresserad av att debattera. Positionerna är så pass låsta och jag tycker själv att det sällan ger särskilt mycket att ge sig in i det. Vi informerar från vårt perspektiv och försöker visa att graffiti kan vara något positivt. Debatterna förs tyvärr på olika planhalvor.

Hurdå, politiker mot graffitimålare?
- Nej, men i massmedia till exempel, där kommer den negativa publiciteten på nyhetssidorna, ofta i lokalbevakningsdelen, medan det på kultursidorna kan vara en annan vinkel, lite mer nyanserad och problematiserande.

Var i Sverige finns den bästa graffitiscenen?
- Det finns alltid intressanta målare i Stockholm, men på senare år har det dykt upp många också i små orter eller regioner, som i Dalarna eller runt Gävle.

Vad beror det på?
- Kanske att det är lättare att kommunicera internationellt nu än när graffitin först dök upp. Innan internet och specialtidningar kom var varje scen väldigt lokal och man hade liten tillgång till information utifrån, det som räknades var det man såg på stan. I dag kan man göra sig ett namn även om man kommer från Borlänge.

Vilken scen är bäst internationellt då?
- Berlin är väldigt intressant, där vidgar man graffitibegreppet och experimenterar med olika uttrycksformer. Här har graffitin börjat närma sig mer samtida postmodern konst. Zast till exempel, han driver en slags fastighetsbyrå, där han sätter upp sin logga på olika övergivna platser som han sedan erbjuder till försäljning till någon som kan hitta en användning för den här platsen. Han åker runt till olika städer och applicerar sin bokstavsbild, en tredimensionell tag kan man säga. På ett sätt gör han samma sak som traditionella målare, pekar ut platser som kan användas på ett annat sätt, men han gör det mer konceptuellt.

Hur ser UP ut om 15 år?
- Den kanske har blivit lite mer teoretisk, lite mer text i förhållande till bilder.

Är det något som är på gång redan nu?
- Vi på redaktionen kan ibland känna lust att nörda in oss på olika områden, men samtidigt är det kanske inte det läsarna är mest intresserade av. Att visa graffitipieces är en grundläggande sak för en graffititidning, eftersom det inte finns så många platser där de återges om man inte hinner se dem i stadsmiljön. Men vi vill ju hela tiden utvecklas, så på lite längre sikt är det kanske ditåt vi vill gå.