Som ung drömde Björn Nilsson, uppvuxen i en arbetarfamilj på Södermalm, om att studera. Efter avlagd examen från handelsgymnasiet 1968 började han också läsa nationalekonomi vid Stockholms universitet. Han valde emellertid att avbryta studierna. Eller om man så vill, tvingades att göra det. Värnplikten var på den tiden en plikt i betydligt högre utsträckning än i dag och frågan var inte om man skulle göra den, utan när.
Det skulle dröja länge innan Björn Nilsson fick gå färdigt sin utbildning.
– Jag hade fått uppskov med värnplikten några år, säger han. Men sedan tänkte jag att "nej, det är väl lika bra att ordna till det här värnplikteriet". Så jag åkte ner och var i signaltrupperna 1970–71.

Han blev dock inte kvar i det militära längre än nödvändigt. Den civila arbetsmarknaden lockade, och att söka jobb gick ganska bra.
– Jag sökte jobb redan innan jag lämnade militären, och då var det fortfarande så schyst att man inte hade några antagningsförfaranden som tar 100 år. Man frågade bara runt lite så fick man något. Jag frågade först på Televerket och sedan på LM Ericsson, och där fick jag jobb. Jag hade tänkt att jag bara skulle jobba några år, men av någon anledning så trivdes jag ganska bra där.
Det var också på Ericsson som intresset för poesi föddes och som Björn Nilsson upptäckte sin egen lyriska ådra.
– Det finns nog någon gammal dikt kvar från mitten av 1970-talet, men annars kan vi säga att jag började skriva i större skala från 1980.

Vad fick dig att börja?
– Det är lite underligt för jag har inte läst så mycket poesi tidigare. Man blev inte uppmuntrad att läsa mycket poesi i skolan heller. Så det kom väl senare. Men det finns en del upplevelser man kan peka på också, som till exempel När kan det ha varit? Någon gång 1965–66, jag minns att jag för första gången fick tag på en bok med japansk dikt i svensk översättning. Korta dikter, haiku och tanka, och det var en uppenbarelse att läsa.
– Om någon frågar "varför skriver du?" så tror jag knappt att jag kan svara. Det kommer när det kommer. Man ser saker och man tänker saker och helt plötsligt så kan man se en sak man har sett länge på ett nytt sätt. Det där är svårt att förklara.
Björn Nilssons lyrik kom inte kollegorna på Ericsson till del. Däremot rönte de tavlor som prydde det egna kontorets väggar mycket uppskattning.
Poeten och tavelmålaren kom att bli kvar länge på telekomföretaget. När han 2000 antog ett erbjudande om avgångsvederlag hade han varit anställd i 29 år. Och genomlevt hela den lågkonjunktur som under 1990-talet grundligt skakade om det svenska näringslivet. Samt fick den socialdemokratiska regeringen att dra åt svångremmen om de offentliga utgifterna.
– Det var först 1989–90 som det började bli osäkert på Ericson, som de hade börjat kalla sig, för då började man omorganisera. Och problemet var att man aldrig slutade. Man kom in i en omorganiseringscirkus, så till slut fick man bara försöka hålla fast sitt eget skrivbord och hålla koll på var man själv var någonstans.
– Det kändes inte bra där. Ett tag efter att jag hade blivit erbjuden det så tänkte jag att jag tar mitt avgångsvederlag och börjar studera igen så får vi se vad som händer.

Att efter tre decennier som tjänsteman plötsligt kunna disponera sin tid efter eget huvud krävde en viss invänjningsperiod. Men snart började Björn Nilsson se fördelar. Han kunde ägna tid åt familjen då det som bäst behövdes, och samtidigt förverkliga den gamla drömmen om akademiska studier.
– I början var jag väl lite tveksam men sedan började jag på att trivas, plus att jag kunde ägna min mor en massa tid de sista åren. Hon var ganska gammal då, 88 år, och började få det väldigt jobbigt. Men de sista åren kunde jag sköta hushållet. Det tyckte jag kändes ganska bra. Och samtidigt studerade jag på Södertörns högskola.

Studierna gick bra. Efter att ha tagit en pol mag med nationalekonomi som huvudämne läste Björn Nilsson till en magisterexamen i samtidshistoria. Och därefter, av bara farten, till ytterligare en inom historia. Ämnena var i alla fall relaterade till det svenska arbetslivets förändring. Tre gånger sökte han doktorandtjänst utan att antas. Själv tror han att det delvis beror på en "åldersskräck" som han även märker av när han nu återigen ställt sig till arbetsmarknadens förfogande.
– Jag har en känsla av att arbetsgivare ser mycket till åldern och tror att deras organisationer kommer att leva i all evighet, säger han. Men i dagens läge lever sällan företag så länge.
På en arbetsmarknad som i allt högre utsträckning domineras av tillfälliga anställningar tycker han att det är lite ironiskt att hans ålder, med minst sju år kvar till pension, ska utgöra ett outtalat hinder för anställning.
Några problem att sysselsätta sig har Björn Nilsson dock inte. Han önskar att dygnet hade "några timmar till" så att han skulle hinna med de saker som intresserar honom. Som att följa vad som händer i världen, skriva om det på sin blogg, och läsa vad andra skriver om det på sina bloggar. Och så poesin förstås. Han har publicerats i tidskriften Lyrikvännen, i en antologi om Stockholm, samt nyligen valts till januari månads skald av det feministiska bokförlaget Alida för dikten Bränn kvällens brev.

Berätta om dikten.
– Vissa av mina dikter berättar om någonting väldigt konkret, men i den här saken har orden bara kommit. Det är en sådan där egendomlig inspirationsupplevelse där man faktiskt inte riktigt kan förklara var den kommer ifrån. Det är någonting diffust, kodat, som kommer från den där delen av hjärnan som vi fortfarande inte vet så mycket om.

Bränn kvällens brev
Bränn kvällens brev
De kommer inte tillbaka
Små rökslingor går i ögonen
När kvällen brinner
I drömmarna
förs jag längre bort från målet.
Låt mig alltså vakna!
Låt klarheten leda mig!
Märker
ett mörker;
och ännu ett mörker
sveper förbi
i oändlighet
kedjad till glimtar av ljus.
Bussen far förbi.
Någon klampar på golvet ovanför.
Annars mest tystnad.
Snart sover jag...
och driver bort med strömmen
som stillsamt vaggar ekan
mellan stränder i morgonsol
Det är kväll
och ett brev har sänts till tystnaden.
Någon studerar papperskvalitén
Frimärket
Kuvertet
kanske till och med granskar texten.