Tretton börsnoterade aktiebolag. Över tusen pressmeddelanden. Ett femtiotal intervjuer med informations- och presschefer. Två kvartalslånga observationer av företagens mediearbete.
När Josef Pallas, nybliven disputerad i företagsekonomi, sammanställde sina data framträdde bilden av ett sällan uppmärksammat men välorganiserat samarbete. Ett samarbete han menar att såväl företagen som medierna tjänar på.
– Företagen har sina intressen och får ut en del av sina budskap, det är det primära. Medierna får någonting att skriva om. De villkor som journalister jobbar under tillåter inte så mycket eget grävande, och då är de här färdiga nyheterna från företagen tacksamma.

Företagen bistår inte nyhetsredaktionerna av idealistiska skäl. De är ute efter att informationen som gynnar de egna organisationerna ska spridas genom de medium som ger den störst trovärdighet.
Men dessa medium ställer också vissa formkrav på informationen. Josef Pallas talar om en självcensur från företagens sida. Om att pressreleaser inte kan utformas som reklam utan måste anpassas till mediernas egna logik och nyhetsvärdering.
– Ofta följer texterna i mångt och mycket de journalistiska idealen, säger han. Det är säljande rubriker och det viktigaste först. Företagen har lärt sig hur man ska arbeta med sina releaser så att de passar in i den miljö journalister jobbar inom. Att göra journalistens arbete är en av de strategier man kan använda sig av för att bli publicerad.
Han tar ett konkret exempel.
– Ett av de här företagen drabbades av ett lite större regeringsbeslut som innebar att en del ganska stora projekt inte skulle bli av, vilket skulle innebära stora uteblivna intäkter. Vd:n resonerade kring hur man skulle kunna skapa en allmän diskussion och debatt kring det här, gärna så stark att regeringen skulle överväga alternativa lösningar.
Företagets marknadsavdelning författade ett antal artiklar. Experter från olika myndigheter kontaktades och gav kommentarer, varefter materialet stöptes i en journalistisk form.
– Sedan skickades det här till en stor dagstidning. De fick det publicerat i stort sett i oförändrad form med en av tidningens journalisters namn under, säger Josef Pallas.
– Men sedan finns det mycket mer subtila alternativ, som att man ringer och säger att här finns en spännande historia. Man kanske stödjer det med erbjudande om exklusiva intervjuer med företagets ledning eller skapar andra incitament för att journalisterna ska följa upp det här.

Josef Pallas är noggrann med att påpeka att hans avhandling inte handlar om hur företagen hanterar de stora skandalerna – av slaget Ica och den ommärkta köttfärsen – utan hur det vardagliga mediearbetet går till.
– Det blir helt andra mekanismer vid kritiska skandaler, säger han. Å andra sidan kan man säga att den vardagliga rapporteringen konstituerar ganska mycket av ekonomijournalistiken.
De 13 företag vars mediearbete kartlagts är anonymiserade. En grundläggande förutsättning för studiet av dem.
Dock beskriver Josef Pallas företagen som öppna och tillmötesgående. Han hade gärna ägnat mer tid åt deras motpart i kommunikationen, medierna, men detta visade sig vara svårare.
– Jag har försökt prata med journalister men det var inte lika lätt att ta sig in i den världen, även om jag hade velat. När jag har försökt göra det har jag stött på lite motstånd.

Vad för slags motstånd?
– Ofta hänvisar man till källskydd och professionell integritet. Jag har fått intervjua journalister men inte kunnat gå in på bevakning av specifika företag eller gå in och observera på redaktionerna.

Så hur sköter sig egentligen Sveriges ekonomijournalister? Är de enbart offer för alltför små resurser eller kan det rentav vara bekvämt att sitta i Företagssveriges knä?
Josef Pallas material ger inget svar på frågan. Granskarna var inte helt bekväma med att bli granskade, och den insamlade datan tillät inga säkra slutsatser.
– Det finns en ganska vanlig föreställning om att man som journalist kan ställa sig objektiv, säger han. Göra en bedömning av om något är intressant och relevant genom sin kunskap och erfarenhet. Det har varit svårt för mig att bedöma om det verkligen är så.

Är det ett problem att många mediekonsumenter inte känner till varifrån ekonominyheterna härrör?
– Jag har fått den här frågan tidigare. Jag är ju inte medievetare, men det som förvånade mig privat är att det inte förs särskilt mycket diskussioner om det här. Man kanske lever i en idealiserad värld där man tror att journalister är frikopplade från det de bevakar. I dagsläget tror jag inte heller att de är det när det gäller politisk journalistik, att det även där finns en överenskommelse mellan den som är bevakad och den som bevakar. Det här ställer frågor om hur kommunikationen ser ut och vem som egentligen är avsändare och mottagare.
– Jag är helt övertygad om att det i varje enskilt fall går att argumentera för att journalisterna gör sitt jobb, men jag tror att om man gör en längre granskning skulle den här strukturen träda fram som en mer sammanflätad process.

Du säger att du inte är medievetare, hur kommer det sig då att du valde att doktorera på det här ämnet?
– Jag är företagsekonom och vi har kunnat observera under lång tid att medier är viktiga för företagen. Det handlar inte bara om kommunikation utan också om legitimering. Genom medierna förmedlar företagen information till investerare och konsumenter. Den här frågan kommer utifrån det faktum att samarbetet med media påverkar den politiska debatten, konsumenter och ägare.