Just nu pågår en omfattande debatt om biobränslens för- och nackdelar. I det resurskrävande väst ser många etanol och andra förnybara drivmedel som räddningen ur klimatkrisen. Låga utsläpp av koldioxid talar förstås för en ökad etanolproduktion. Men det är inte så enkelt och alltför ofta bortser man från nackdelarna.
Efter etanolboomen i Brasilien (landet står för 35 procent av världens etanolproduktion) vänds nu våra energislukande blickar mot den afrikanska kontinenten. I en nyligen utkommen rapport, Med utveckling i tanken, framhåller Kooperation utan gränser bioenergin som en möjlighet för många afrikanska länder att komma ur fattigdomen. I Sydafrika, Malawi, Moçambique, Senegal och Zambia har man redan antagit nationella strategier för att utveckla biodrivmedel, och fler länder är på gång.

Det låter ju bra. Men det är intressant att lyfta fram några av de risker med biodrivmedelsproduktion i Afrika som kooperationen själv uppger:
Att verksamheten kommer att domineras av utländska aktörer.
Att vinsterna inte kommer att tillfalla den afrikanska befolkningen.
Att en ensidig satsning hotar livsmedelsproduktionen och därmed ökar hungern i världen.
Och nog är riskerna överhängande. I Mocambique och Tanzania ska nu svenska Sekab, en av Europas största etanolaktörer, börja odla 400000 hektar sockerrör. Stannar vinsterna i landet? Kommer de att tillfalla befolkningen?

Odling av biobränslen i fattiga länder är kontroversiellt. I Indien blev småbönder bortkörda från sin mark för att det skulle göras plats för en jatrophaplantage, och i Uganda har bönder drivits bort från sin mark för att göra rum för odling av oljepalmer. Både palmolja och jathropa, vars oljiga frön kan användas för att framställa energi, är eftertraktade råvaror i jakten på det nya svarta guldet.
Utnyttjande av rena energikällor som sol, vind och vatten brukar också anges som alternativ för att bromsa koldioxidutsläppen. Men även här finns det etiska och rättvisemässiga aspekter att reflektera över, och även miljöorganisationer har anledning att tänka över sina prioriteringar. Så här skrev till exempel Greenpeaces energitalesperson Martina Krüger i en artikel i SFT (Argument, 24/3-07):
"Solenergi, som spelar en mindre roll i Norden, kommer att spela en mycket stor roll i Mellanöstern, Indien, Kina, Australien och Afrika. Sahara kan, utöver att bara försörja den egna kontinenten med el, vara källan för storskalig export av el till Europa. Det är glädjande att även ABB tänker i samma riktning och bara ett exempel på hur Sverige kan profitera på ny, smart och miljövänlig teknik."
Stannar vinsterna hos befolkningen?

I klimatkrisens spår riskerar nya former av utnyttjande av fattiga länders resurser och människor att växa fram. En tradition av resursdränering av de gamla kolonierna tycks ha en logisk fortsättning in i våra dagar. Vid en första anblick verkar syftet gott, men i grund och botten handlar det om att gynna egenintresset, att upprätthålla den resurskrävande västvärldens standard.
Ur det perspektivet är rådande syn på exempelvis etanol och solenergi snarare fantasifoster än en räddning ur klimatkaoset.

När framtidsfrågorna som nu är mainstream är det viktigt att miljöaktivister ställer de rätta frågorna. Varför händer detta just nu? Av filantropiska skäl? Eller vinner vi, de rika länderna, något på detta plötsliga omvärldskramande?
Som systemkritiker är jag övertygad om att världsekonomins herrar är beredda att göra allt som står i deras makt för att förhindra en ruckad maktbalans. När de rika länderna tvingas minska sina utsläpp kommer de att söka nya strategier för att hålla kvar världen i (o)balans.
Follow the money.