Energiskt Emmaboda . . . .

Publicerad: måndag 23 augusti 2004, 1:00 • Uppdaterad: måndag 9 september 2013, 12:49

När Roskilde luktar cannabis, är den dominerande lukten på Emmaboda myggmedel och solkräm. Ja, det är svensk sommar i soligaste Småland. Återigen samlades indie-publiken för 'nåt annat' i Emmaboda.

Kultur

Emmaboda är en relativt ung och liten festival. Det är 14e året som independent-publiken kommer till Rasslebygd. Årets festival samlar ungefär 3 500 besökare och medelåldern är låg. Men det är inte det enda som är ungt. Banden som står på de två scenerna är inga tunga rockkolosser. De sjuder av energi och glädje i att stå på scen - en glädje som smittar av sig på publiken. Efter nästan varje konsert förväntar man sig extranummer på extranummer. Stämningen kräver det, men tiden räcker inte alltid till.

Till och med de i sammanhanget etablerade banden som Moneybrother, Marit Bergman och David & the Citizens bjuder på en känsla av 'fan vad vi älskar att spela musik för er', som känns ovanligt stark.

Annars är Emmaboda den festival som släpper fram mest oetablerade band (även om 'oetablerad' är ett svårdefinierat begrepp på indie-scenen!). Årets festival bjöd på spännande akter som Jesper Larsson band, Suburban kids with biblical names, Bob Log III och spanska Vacaciones. Sen kan man ju inte glömma bort Bergman rock, som fortfarande bjuder på mirakulös live-energi. Även om det känns som om de hade mer att säga som Bob Hund.

Gillar man inte independent gitarrpop/rock ska man kanske stanna hemma från Emmaboda. För det är, med vissa undantag, vad som bjuds. Och efter ett tag känns spellistan lite väl smal. Det är bra och svängigt, energiskt och utåtriktat, men en smula för enkelspårigt som helhet. Emmaboda 2004 var en lugn festival. Det märktes inte mycket bråk på campingen. De två scenerna spelar inte samtidigt, så man behöver inte stressa även om man vill se alla band. Över huvud taget kändes allting väldigt avslappnat.

Ibland kanske lite väl avslappnat (som när man försökte få handfast information av funktionärerna). Årets besökarantal var ju också betydligt mindre än tidigare års. Trots att vädret var precis som svensk festivalsommar ska vara. Kanske till och med för bra. 35 grader på ett öppet fält är lite mer än vad man klarar av ibland. De få skuggiga platserna vid scenerna var upptagna långt innan konserterna började. Och när solen gick ner kom myggen - ja, vädret var ungefär som en visa av Bengt Sändh.

Anders Chorell

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Tid går - inget händer

Med 'sex liter luft' presenterar Andrzej Tichý en ovanlig debutroman. Något har uppenbarligen hänt huvudpersonen Ivan. Men vad? En katastrof eller en psykos? Han är ensam i världen och i bokens början skriver han FIN, franska ordet för slut, på väggen i soprummet där han bor.

Humor i svärtan

Simon Leijnses tecknade gubbar är lätt igenkännliga. Jag vet att jag har sett dem i ett flertal tidningar, men kan inte på rak arm placera dem, jag läser inte SDS, eller Barometern där han publiceras just nu. Men så fort jag öppnade boken kände jag mig hemma. Gubbarna är kantiga och detaljrika,även om det ibland är svårt att förstå detaljerna. Har alla gubbar mustasch,eller är det deras mun jag ser?

På drift i fågelsträck

När Kenn Kaufman var 16 år hoppade han av skolan och begav sig ut på vägarna. Varför? Det var tidigt 70-tal, ville han rymma till San Fransisco, eller leka Easy Rider? Nej, han ville fågelskåda. Det är hans enda passion och han ska komma att hålla på med den hela livet, som amatör såväl som proffs.

Energiskt Emmaboda

När Roskilde luktar cannabis, är den dominerande lukten på Emmaboda
myggmedel och solkräm. Ja, det är svensk sommar i soligaste Småland.
Återigen samlades indie-publiken för 'nåt annat' i Emmaboda.

Demokratin är det enda som inte är globaliserat

Det är inte kommunismen som ska göra världen rättvis, inte heller anarkismen. George Monbiot rekommenderar något så radikalt som demokrati. Fast en global demokrati märk väl. Diskussionen känns fräsch och fri, något som händer alldeles för sällan i den globala rättviserörelsen. Det är lätt att se bristerna i olika system, alla är de ofullkomliga. Men demokratin är, menar George Monbiot, det minst dåliga alternativ vi har.

För att kunna vara en reell motvikt till kapitalet måste demokratin också globaliseras och inte bindas till nationalstaten. Men först måste demokratin demokratiseras. Monbiot vill se ett världsparlament, en global clearingunion och ett organ för rättvis handel. Det första och största steget är världsparlamentet. Kapitalet ska i slutänden tvingas arbeta för människorna i stället för tvärtom. Tvångets tidsålder ska ersättas av samtyckets.

'Demokratin är det enda som inte globaliserats', inleder Monbiot sin bok med. Han utmanar läsaren med vad han tror ska ses som ett motbjudande förslag.

Men så är alls inte fallet. Hans resonerande rör sig metodiskt från punkt till punkt. Monbiot tillhör själv den globala rättviserörelsen, men menar att den är på väg åt fel håll. I stället för att fly globaliseringen ska man utnyttja den. Tankarna känns inte nya, men vågade i sin öppenhet.

Alternativrörelsen präglas alldeles för mycket av revirpinkande och inkrökta diskussioner som alltför ofta bara tjänar till att bekräfta det man redan tycker. Monbiots manifest, även om det känns mer som en debattbok, är uppfriskande i all sin vidsynthet. För hur ofta vågar man ifrågasätta nästan allt det man tror på. Framför allt: i vilken grad agerar man i enlighet med sina ideal? Med Monbiots ord: 'om vi tillhör en global rättviserörelse, som vi säger oss göra, måste vi vara beredda att förlora vår egen nations makt genom att se till att världen drivs på ett sätt som gynnar oss'.

Är du beredd?