Jag ser ut över utkanterna av stadens östra delar, som inte längre kallas Östberlin. Skulle kunna vara vilken Stockholmsförort som helst. Och ju längre ifrån centrum vi kommer desto fler säten töms i vagnen.

'Måste ju hänga här betydligt längre för att kunna skriva en rapport om den här stan' tänker jag. Då reser sig en kille som suttit en bit bort och går förbi mig. I handen har han en stor vit kasse med en skomärkeslogga. Tänker inte på det först men när han kommit ut på perrongen hör jag det karakteristiska klirret ifrån metallkulan i en sprejburk. Han har nog hela kassen full.

Det räcker med att man åker runt och öppnar ögonen lite, bara lite. För vart du än vänder dig, upp, ner, hit och dit, så hittar du dem. Målningar, tags, politiska eller helt opolitiska budskap, klotter. Efter att ha varit i några större europeiska städer kan man lätt tro att man sett det mesta vad gäller den olagliga sprejburksscenen, men Berlin slår det mesta vad gäller kvantitet och fantasi.

Jag får intrycket av att det finns människor här som tillbringat år av effektiv tid med att utsmycka stadens hus, bussar, spårvagnar, tåg, tunnlar, reklamskyltar, murar, trappsteg, tak och toaletter. Inte ens den mest uttryckslöse portföljbärare med mobiltelefon i näven, i full fart mot sin väntande taxi, kan undgå de gigantiska målningarna som lyser ner på honom ifrån sextio meters höjd - just hustaken verkar vara graffitimålarnas mest eftertraktade mål i Berlin.

På gamla östsidan, där de flesta hus är byggda i tegel och går i varianter av kanel-grå-brunt, med sönderslagna rutor, flagnande fasader och söndervittrande skorstenar, finns de allra största skapelserna. Som SGS-målningen du ser på höger sida om du tar S-bahn mellan Alexanderplatz och Friedrichstrasse. Den täcker en vägg så hög att vanliga stegar inte ens räcker halva vägen upp. Men storleken har inte fått inverka negativt på utseendet. Stilade proportionsenliga blockletters och trevligt glansig 3d. Och under den med mindre bokstäver står BERLIN i silver och gröna konturer. Dessa och många andra enorma verk som ligger ovan jord kan du åka förbi med S-bahn. Men även i tunnelbanan ser man att folk gått ner på spåren för att spreja upp sitt revir.

Det enda stället som är relativt klotterfritt är inuti tågvagnarna. Kanske har man lärt sig att de skrubbas varje natt, för i stället har man börjat ge sig på fönstren med nycklar och ristat in sina små namn, så att vi andra inte kan undgå dem. Med tanke på kvantiteten verkar scenariot vara en konstant rusningstrafik nattetid. Gatorna packade med folk som bär på stegar och färghinkar, och sopsäckar med burkar. Och poliserna... de måste sitta och kolla på Dr Snuggles eller något liknande.

Tunnelbanesystemet är så väl utvecklat här att det måste finnas gångar under praktiskt taget varje gata. Det finns tre typer av tåg; spårvagnar, S-bahn och U-bahn. S-bahn tar längre tid men är mer givande att färdas med om man vill ha en chans att se staden. Kartor finns i info-diskarna på de större hållplatserna. Dessutom finns register över alla gator i hela Berlin vid varje station så att du lätt ska hitta det du söker. Trots det kan det bli knivigt eftersom det inte bara är tågrälsen som är påbyggd, ombyggd, nermonterad eller renoverad. Bilvägarna är flerfiliga och går kors och tvärs om varandra med snålt markerade övergångsställen.

Tågen som går ovan jord är ofta placerade åtta-tio meter över de gående nere på gatan. På kvällen ger det, tillsammans med all neon ifrån sexshoppar och andra shoppar, en småstadspojke som mig en känsla av att ha hamnat i värsta Bladerunner-världen.

Tågsystemet saknar de bommar eller spärrar som i andra städer hindrar de icke betalande från att komma ner till perrongerna. I stället kryllar det av civilklädda kontrollanter som går igenom vagnarna och ser allvarliga ut.

Vyn ifrån broarna är som en hybrid av industri och tivoli. Man passerar byggnadsarbetare som klättrar i byggställningar och på andra sidan vägen river grävskopor ner ett gammalt hus. Allt byggs ut, om eller upp. Gigantiska lyftkranar sträcker sig som arbetselefanter över staden med cementblock i snabeln. Och vid horisonten reser sig industrierna med sina skorstenar.

Vattenfyllda diken, taggtrådsstängsel och rödgula skyltar som överallt uppmanar dig att hålla dig på avstånd.

De här uppmaningarna har uppenbarligen inte stoppat de nattliga, ideellt arbetande konstnärerna med det offentliga rummet som sitt staffli. Det går inte att prata bort engagemanget de här pojkarna och flickorna lagt ner på att bemästra sprejburken. Det kan bli lite väl mycket silver och svart på sina ställen, vilket kan få mindre hängivna att tappa intresset. Men det gör inte skaparna.

Återkommande gruppnamn, förkortningar som NBC, THC, SW, CBS, BMC och YEK. Tusentals olika som på halvt allvar, halvt på lek tävlar om vem som har den mest sedda signaturen, den snyggaste målningen, den mest eftertraktade placeringen och naturligtvis även den mest imponerande storleken - det har betydelse i Berlin. Varenda vägg har något att säga. Om än bara en hälsning och en påminnelse om att den eller den målaren fortfarande håller igång.

Undantaget är utkanterna av centrum, särskilt i väst. Inhägnade villor och blänkande bilar kantar vägarna. Där finns ingen graffiti.

Och sedan det politiska klottret. Människors entusiasm och mod har fått upp dem upp på taken till fallfärdiga femtonvåningshus. Där har de lutat sig över kanten och med roller och färgburk uttryckt en åsikt de tyckte var tänkvärd för hela staden. Jag antar att mycket av detta målades på slutet av 1990-talet, då husockupationer var som vanligast i Berlin. Och utan att bli utslängda så fort en spekulant lade ett bud, målade ockupanterna sina 'egna' tak. 'Ich liebe dich' står rollat med tvåmetersbokstäver på ena sidan av floden som rinner genom Schöneweide. På andra sidan står sympatiskt nog ett svar på engelska; 'I love you too'.

På vissa vykort i turistbutikerna kan man se Berlinmuren fullständigt överöst med målningar av alla slag. Berlin har varit en sorts revolutionärernas och gräsrotsrörelsernas Mekka. Och graffitin har sakta men säkert blivit en del av en proteströrelse. En uttrycksform för människor utan pengar, utan tryckpressar att pumpa ut reklamaffischer med. De som vägras tillträde till busskurernas inglasade reklamplatser eller konstgallerierna. Under en av de större tunnlarna vid Friedrichstrasse finns ett exempel på sprejburksreklam utanför de klassiska ramarna och utan logga, utan signatur och postgirokonto: 'Terrorismus ist nicht mit Bomben bekämpfbar' står skrivet i slitet gråbrunt. Protest eller inte. Det går nog åt några miljoner för sanering av - enligt ägarna - förstörd privat egendom och det är nog vid mer än en affärsmiddag som man tagit upp den här 'kladdproblematiken'.

Vid Alexanderplatz finns en enorm byggnad med en fasad bestående av kupade vita metallskivor med några decimeters mellanrum. Antagligen någon alltför nykter arkitekts våta dröm som gått i uppfyllelse. Längsmed hela huset, som är en sorts köpcentrum, finns en avsats några meter upp. Och längs väggen på den här avsatsen finns ett par dussin exempel på extremt skickligt gjorda sprejkonstverk. Jag och min reskamrat gick upp dit en dag och hängde ett tag. Stod där helt själva i fem-tio minuter och spanade ut över de hundratals människor som satt, sprang eller stod nere på torget och vid fontänen i det forna Östberlins centrum. Hemlösa punkare, konstant fulla och dansande pogo bland de flanerande turisterna, gatumusikanterna, tiggarna och korvgubbarna.

Och bland dessa utan tvekan väl betalda, legitima sprejmålningar uppe på avsatsen hade någon med hjälp av en grisig silver och en blek lila surnat till och stressat gått över en äldre målning på 2x4 meter. Bredvid fanns en hälsning ifrån BMC, Berlin Mitte Crew: 'You go over us, we go over you'.