Under sin tid var Andy Warhol en nyskapande provokatör och en radikal förnyare av konstbegreppet som sådant. Det han gjorde då han förde in populärkulturen och kommersen i den 'rena' konstens rum fick betydelser som inte nog kan betonas. Att som Warhol göra konst av den direkta närheten - annonser, popstjärnor och soppkonserver - var på sextiotalet både ovanligt och skamlöst provokativt. I en lättjefylld förpackning av glittrig glamour bröt hans konst hårt mot den dominerande konststilens svårtillgångliga och anspråksfulla ideal. Respektlösheten mot Konsten med stort K har även gjort honom till en direkt förelöpare till mycket av dagens konst. Det som fängslar i Warhols konst är att den samtidigt är ett träffande inlägg i en måhända esoterisk konstdiskussion och en omhuldad del av den västerländska folksjälens identitet. Reproduktioner av Warhols Marilyn, Elvis och Campbell Soup-konserver hänger numer i var mans hem, som en kitschig markör för ägarens designintresse. En kitsch som Warhol förvaltade och gjorde till en del av sin radikala tanke. Föreningen mellan dessa två väsensskilda sidor är lika sällsynt som vacker.

Nu är det dock inte Marilyn vi får se på Liljevalchs, utan verk som mer sällan ställts ut. Liljevalchs kallar utställningen Andy Warhol. The Late Works och fokus ligger på Warhols senare produktion (1972-1986). Man har också valt att betona Warhols så kallade konstnärliga produktion, vilken man skiljer från hans mer uppenbart kommersiella beställningsverk. Här återfinns visserligen en rad verk som återknyter till den tydliga estetik som vanligen förknippas med Warhol; utställningen öppnas med en vägg fylld av silkscreenade porträtt av Mao (1972) ställda bredvid lika snyggt silkscreenade Still Lifes (Hammer & Sickle) från 1977.

Men här finns även en rad nonfigurativa verk som ända in på nittiotalet ofta sorterats bort då Warhols konstnärskap visats upp. Så exempelvis Oxidations (1978), en serie varmt guldbruna målningar fläckade med olivgrön färg. Vid första anblicken tycks de referera till den tradition av abstrakt måleri som under femtio- och sextiotalet framstod som USAs första självständiga svar på det europeiska arvet. En koppling som dock vänds på ända då man ser närmare på material och tillvägagångssätt. Det gröna i Oxidations har uppstått då urin oxiderat mot den gyllene kopparfärgen. Till skillnad från den tidigare traditionens idealistiska utgjutelser framstår Warhols 'målningar' som respektlösa kommentarer till måleriet som konstform.

Här återfinns även Shadows, en serie målningar som Warhol gjorde 1978-1979, strax efter Oxidations. De silkscreenade målningarna är baserade på fotografier av skuggor och det som återges på duken är ett antytt tomrum efter någon eller något som precis passerat. Likadant som de tidigare porträtten av Hollywood-stjärnor, reklam och konsumtionsvaror visade upp den obönhörliga ytan i det sent kapitalistiska samhället, likadant talar Shadows om själva tomhetens vara. Då Liljevalchs koncentrerar utställningen kring dessa senare verk öppnar de för en mer komplex och nyanserad förståelse av Warhol. Utställningen är byggd med lika delar kärlek och respekt inför den konstnär som kanske mer än någon annan blivit var mans egendom. Att ta sig an en sådan konstnär - en konstens megastjärna och en populärkulturell kliché - är både modigt och utmanande.