Föreställningen, helt i Virpi Pahkinens anda, innehåller två stycken för en grupp polska klassiska dansare, samt ett solo med henne själv. Det första stycket börjar magiskt vackert och med den skenbara enkelhet som är hennes signum. Scenkläder och ljus blir en del av en avskalad och ren linjelek, med särskild tonvikt på armarnas och händernas rörelser. Det är drömskt och fascinerande, avlägset orientaliskt i sitt formspråk.

Andra stycket är intressant men gör mig lite undrande. Dansen är lika vacker och kraftfull men scenografin markerar över- och underordning på ett visuellt (över)tydligt sätt. Här finns något slags symbolik kopplad till religion eller mytologi.

Tillbedjan, underordning, inbördes imitation - gruppen som svagare än en enda ensam individ: suggestivt och kusligt. Men eftersom programmet innehåller en tolkning ur något som kallas den egyptiska dödsboken, skulle det ha varit intressant att få veta lite mer om hur den egyptiska gudavärlden relaterade till koreografin.

Tredje stycket med direkt anspelning på en fruktad egyptisk gudinna (Meretseger), är Virpi Pahkinens solo. Absolut kontroll och behärskning av varje led gör hennes dans till ett ständigt experimenterande med möjliga rörelser och gränser: det är dans som tecken och form, mönster som repeteras och kommer igen.

Birgit Åkessons närvaro är kännbar. Delar av dansen utförs långsamt i tystnad, för att sedan stegras till urladdningar. Liksom i de före-gående styckena blir det också uppenbart hur mycket uttryck som bärs upp och accentueras av Jens Sethzmans scenografi och ljus, samt av Helen Thorsells säreget skulpturala scenkläder.