Jag lade märke till att du undviker att använda många ord i filmerna.

- Jag är mycket intresserad av litteratur. Jag skriver. Jag respekterar ord. Men människor pratar väldigt lite även i mina spelfilmer. Det vi inte kan prata om är det området där konstens möjligheter börjar. Det lämnar också mer plats åt dem som tittar på filmen. Det finns i stort sett två sorters regissörer. Den ena är den som använder bilder på samma sätt som ord. Genom att sätta ihop bilder berättar de en historia där alla i publiken kommer ut med i stort sett samma film. Jag hör till den andra kategorin. Det som intresserar mig är att bygga en värld och ta publiken dit. Sedan lämnar jag publiken. Var och en ska bygga en egen uppfattning. Först när publiken börjar reflektera över filmen och bilderna, och kanske öppnar eller intensifierar de egna minnena, har jag uppnått något. Och det är anledningen till att alla kommer ut med en 'egen' film.

Betyder detta också att du inte tror på att vägleda publiken till en viss sanning?

- Jag har ingen sanning. Det är absolut emot mitt sätt att tänka. Därför att motsatsen existerar samtidigt. Risken med den sortens filmskapande är att om din värld och åskådarens värld inte har något gemensamt, då ser åskådaren bara bilder. Med det andra sättet att göra film garanterar du att det finns en film för alla. Jag erkänner att när man gör film på mitt sätt kan det vara helt tomt för några. Jag är beredd att ta den risken.

Honkasalo tycker att den europeiska traditionen ser filmen som ett konstverk.

- Och sedan finns det amerikansk film som ses som en produkt. Som korv, ingen skillnad! Producenten äger korven och han kan förpacka den och forma den på det sätt han tror den säljer bäst. Det är väldigt olika traditioner.

För mig betyder det att du nödvändigtvis måste ha full kontroll över allt.

- Ja. Total diktatur!

Hon skrattar. Sedan berättar hon att just detta blev ett stort problem med den nya filmen. Bakgrunden är att en stor amerikansk producent bjöd in henne att göra en film om ett av de tio budorden.

Hon valde 'Du skall inte bära falsk vittnesbörd om din nästa'. Förhandlingarna pågick i ett år. Parterna kunde inte komma överens i frågan om hon skulle ha final cut, vilket betyder att det är regissören som bestämmer över hur resultatet ser ut.

- Producenten reste till Finland. Vi träffades på ett tjusigt hotell, och när jag inte ville ge mig sade han: I opened you the heaven's gate, but you are too stupid to walk in! Det föll honom inte in att inte allas himmel ligger i Amerika. Så var det med det. Och så började jag från noll med att hitta finansiering.

Behovet av internationell finansiering har blivit ett hot mot auteur-traditionen menar Honkasalo. Egentligen köper man bara rättigheterna att visa en film på tv, men i praktiken lägger sig folk ofta i klippningen. Och detta, menar hon, är förstås extra svårt för unga, okända regissörer.

- Den andra stora risken är 'slot-tänkandet' i tv. Man tvingar inte en kompositör att komponera ett 52-minuters musikaliskt verk eller en författare att skriva en bok på 52 sidor. Men filmarna blir tvungna att göra film som passar in i sändningstiden, och det är galet. Filmer med ett visst filmspråk passar inte på en liten bildskärm, och om jag vore tillräckligt rik skulle jag inte visa den här filmen på tv alls.

Honkasalo är också kritisk mot biografernas kommersialism, som bara accepterar publiksuccéer. Filmfestivaler däremot kan det inte finnas för många, tycker hon. Här finns den ideella publiken.

Tyckte folk att du var galen eller självmordsbenägen för att du ville filma i Tjetjenien?

- Ja, speciellt min familj var mycket arg, mest för att de hittade ett testamente när jag hade åkt.

Risken för kidnappning var stor. Eftersom det inte anses vara acceptabelt att till exempel staten betalar för att fria sina medborgare, hade familjen undertecknat en försäkring som skulle betala risken. Honkasalos pragmatism är blandad med galghumor.

- Eftersom situationen i trakten var och är en enda röra och det finns så många olika gäng, måste man ha livvakt. Maffian är väldigt trevlig så länge den står på din sida.

För att få lov att filma på kadettakademin i Kronstadt fick Honkasalo och producenten gå hela vägen till marinens högsta chef. Och det tog väldigt lång tid.

Varför tror du de sa ja?

- Jag sade inte riktigt vad jag ville göra.

Vad sa du då?

- Jag sade att jag var intresserad av kadettutbildningen därför att skolorna är byggda enligt tsaristisk tradition. Finlands tidigare överbefälhavare och president Mannerheim gick till en sådan skola och därför är folket i Finland intresserade av den sortens utbildningar.

Researcharbetet till filmen gjordes före den elfte september, inspelningen efteråt.

- När Putin meddelade att Ryssland deltog i kampen mot terrorism, slöt världen ögonen och började fabulera om att kriget i Tjetjenien är del av kampen mot terrorismen. Det var då det började bli svårt för oss. Skolan har förstås en social funktion. Man tar in barn som har svår bakgrund och erbjuder dem utbildning. Så i början var miltitären ganska stolt över att få visa skolan. Efter attentatet mot WTC på Manhattan förändrades atmosfären.

Jag fick en väktare vid min sida. Och det gjorde ju filmandet omöjligt, för barnen var

panikslagna för officeren. Men - två flaskor vodka på morgonen, så var han inget problem längre vid elvatiden.

Spänningen steg i krigsregionen, och människorna blev rädda att de skulle synas på filmen. Jag bestämde mig för att sluta filma. Meningen med filmen var inte att göra människor livrädda. Resultatet blev en mycket individuell filmresa i barnens värld.

Honkasalos berättelse om kriget, helt utan fysiskt våld, är mer skrämmande än alla klassiska dokumentärfilmer.