Jag kommer ihåg när jag var ännu mindre och skulle gå på disco på fritidsgården. Mamma ville involvera mig i "kvinna-projektet" och målade mina ögonfransar långa och svarta, medan jag skrikande gjorde motstånd.

Jag kommer ihåg mitt korta hår och de långa sparade slingorna i nacken. Min papa som inte kände igen mig på flygplatsen efter klippningen. Tanten i kassan på Ica som talade med min mamma om de söta pojkarna hon hade. Jag och min lillebror. Mina älskade rosa skor som gav upphov till en flodvåg av kommentarer.

När en nära och kär vän berättar om den klädsel jag bar när vi lärde känna varandra – en hålig munkjacka, ett par svarta byxor och slitna gympaskor – skrattar vi. I dag klipper jag mig dyrt hos frisör. Jag shoppar kläder, kjolar, blusar, högklackade skor. Målar naglarna. Jag tycker Dolly Parton är cool som fan. En feminist som leker. Utmanar.

Jag är inte pojkflickan som tvingades bli en "äkta" flicka. Det är inte så enkelt. Livet är inte enkelt, det är knappt begripligt. Besviken på livet har jag dock varit många gånger – och kommer bli igen. Besviken på alla de gånger jag trott att jag kunnat sätta namn på livet och dess motsatts dykt upp, som en räkning på posten. Och alla de kategorier som vi i vår kamp för ett trevligare liv strukturerar vår vardag kring, vill jag spränga. Spränga. Spränga. Oftast är det jag som exploderar. Lämnar. Livet.

Nyligen skrev jag en artikel om våld inom parrelationer. På den politiska arenan pågår en maktkamp om handlingsutrymmet mellan partnervåld och mäns våld mot kvinnor. Där den ena lyser stark, skimrar den andra svag. I vardagen far människor illa. I vardagen bär människor sina såriga, tydliga ärr utanpå kläderna.

Livet är inte enkelt. Men vi ska inte lämna det. En dag när motsatserna kan lysa som polstjärnan är nu på tisdag. Den 8 mars.