Döden, Döden är en vacker, meditativ betraktelse över livet, kroppen, rörelsen och dansen. Med osentimental ömhet och lust att beröra är den namnet till trots snarast livsbejakande och milt hoppingivande. Förmågan att uttrycka och förmedla något med rörelser handlar här inte om ålder, utseende och teknik, utan om någonting annat i gränslandet mellan allvar, koncentration och vilja att kommunicera. Dock bärs föreställningen upp av de professionella dansarna, men skillnaderna är nedtonade.

Nöd och lust, föreställningens andra stycke, har ett helt annat anslag. Här gestaltas också mänskliga möten - och icke-möten - men i ett tuffare scenrum, och med ett mer direkt tilltal. Förväntningar, drömmar, avvisanden, aggressivitet, beroenden och manér - det är fullt möjligt att läsa in ett spektrum av mänskligt rollspel i den här koreografin. Men här finns också intressanta scenografiska inslag som exempelvis laserteknik i Mikael Israelsons tappning, samt undervattensfoto och - ljus signerade Johan Candert och Björn Hagberg.