Det hela börjar med att någon i gänget kallar en tjej för 'hora'. Vad som sedan händer är mer oklart. På måndagen är det en sten som ska ha kastats på tjejen, på tisdagen en chokladbit. Tjejen säger att hon inte vet vad det var, bara att det var något hårt. Hon har blivit utsatt för liknande saker förut, blir rädd och säger 'jävla svartskallar' till gänget. Hon ringer sin pappa som åker till platsen med ett basebollträ och så är cirkusen igång. Polisen kommer, med förstärkning från Stockholm.

Det behöver knappast sägas: det är inte okej att kalla någon 'hora' eller 'jävla svartskalle'. Men det här handlar om något annat. Det här handlar med Gunnar Ekelöfs ord om vad som är botten i dig, och om det är botten också i andra.

På tisdagen rapporterar tidningen Stockholm city utförligt om upploppet och den efterföljande beskjutningen av polisstationen. Enligt tidningen finns det en mycket enkel förklaring till det som har hänt. Den går att finna i Ronnas etniska struktur, får vi veta: 'det är en stadsdel med en homogen grupp av assyrier/syrianer som i princip betraktar stadsdelen som ett eget litet land. Många är släkt med varandra och sammanhållningen är stark. När polisen som man anser misshandlar en "i släkten" väcker det en kollektiv ilska.'

Den kollektiva ilskan. Just det. Cowboys mot indianer. Svenskar mot suryoyo. “Vi' mot “dem'. Bagarmossen, Ronna, Rinkeby, Alby. Gruppvåldtäkter, rånmord och invandrarungdomar.

Själv har jag sällan känt mig som en invandrare men kallas så i statistiken, en andra generationens invandrare. När jag var ung kanske jag också var en invandrarungdom.

I ett belysande reportage om Bagarmossen i det senaste numret av ETC beskriver ungdomar hur polisen helt oprovocerat kroppsvisiterar dem, ställer frågor som 'har du kvitto på din jacka?' och slentrianmässigt kallar dem 'Muhammed'.

Får man tro fjolårets medierapportering hålls nämligen Bagarmossen som gisslan av ett terroriserande ungdomsgäng. Varken gamla eller unga vågar gå ut, och polisen satsar extra. DN skriver förstås om ungdomsgänget - Bagis 128.

Det är bara ett problem: gänget finns inte, säger ungdomarna. Och det är förstås inte sant att ingen vågar gå ut. ETC visar hur en stor del av mediernas rapporter bygger på polisens version av sanningen.

Medieprofessor Gunnar Nygren har i boken Medieskugga beskrivit problemet. I en intervju med mig förra året menade han att mediernas bild av kriminaliteten inte motsvarar kriminaliteten i samhället.

- Stenkastning uppfyller nyhetsvärderingens krav på dramatik, det gör inte vanlig skadegörelse. Ungdomars utanförskap är ingen händelse. Men när resultatet av utanförskapet visar sig i exempelvis stenkastning, då blir det en händelse, sa han då.

Massmedieforskaren Ylva Brune är inne på samma spår. Hon menar att begreppet 'invandrare' borde skrotas i det offentliga samtalet. Journalister skapar och befäster gränser mellan det påstått positiva, ett svenskt “vi', och det negativa, “dem', som står för invandrarna.

- Det finns djupa ideologiska klanger i begrepp som invandrarkille eller invandrargäng. De väcker en hel värld av negativa, medieskapade associationer, säger hon i torsdagens DN.

Kanske får vi de bästa svaren om vi frågar poeterna. Vad säger Gunnar Ekelöf?

'Jag är en främling i detta land/men detta land är ingen främling i mig!/Jag är inte hemma i detta land/men detta land beter sig som hemma i mig.'

Non serviam.