Resan går mot Moskva. Mot ett Ryssland som bjuder på taxiresor, broar, underjordiska tunnlar och främmande husfasader.

'Doften, halsen, handlederna. Rösten genom tunnelbanegångarna. Tågen till Moskva, den täta snön.'

Marie Silkebergs nya diktsamling 23:23 är en fragmenterad reseberättelse där svenskan möter den 'okända grammatiken' och smidigt växlar över till engelska. En vaken blick sveper över nya omgivningar och registrerar allt med skarp iakttagelseförmåga. Orden provar sig fram och erbjuder sig som färdmedel genom det okända språklandskapet. För läsaren är det bara att följa med.

'Privet Marie. Som om mitt namn var ett ord på ett främmande språk.'

2004 gjorde Silkeberg radioteater under rubriken 'Stadens ljud, stadens tecken'. Hon har även skrivit reseberättelser och översatt utländsk poesi till svenska. Med det i bakhuvudet känns 23:23 som en naturlig fortsättning. Här är det som om hon velat översätta den oskuldsfulla blicken i ord. Dikterna illustreras av Mikael Silkebergs svartvita fotografier men texterna fungerar i sig själva som ett collage av bilder.

'Faller ut. Får kropp. Minuspoesins föremål. Välvningen. Samtidigt. På var sin sida. Trängandes halvsvältande. Över tidszonen. Tidszonerna.'

Var befinner vi oss nu? Är vi fortfarande kvar i Ryssland? Ibland ger Silkebergs 23:23 ett stökigt intryck. Sidorna har ingen numrering, vilket förstärker känslan av att allt utspelar sig i minnet. Sker i tankarna. Hon påminner om ögonblickens hastighet, hur snabbt ett sinnesintryck kan drabba en, för att i nästa stund suddas ut och ersättas av något annat. 23:23 är framför allt en lång räcka av Nu, Nu, Nu. Men vi behöver inte färdas mellan länder för att finna den skarpaste av gränser. Den som hjälper till för att ordna upp bland sinnesintrycken. Den avgränsningen hittar vi i punkten.