Konstsalongerna i Stockholms yttre kommuner är betydelsefulla och attraktiva för amatörerna. Salongerna har sina brister, men fyller utan tvekan en funktion. De kan utvecklas, inte minst när det gäller marknadsföringen och juryarbetet.
Och de ger upphov till många frågor - även om konsten i dessa salonger mest är minnen, idyller eller drömmar om ett mindre problematiskt liv. Livet i förorten och tillståndet i samhället och i världen lockar inte konstnärerna. Det tycker jag är det allra underligaste med salongerna.
En motfråga ställde MB Hansson från Flen i Väsby konsthall med ett slags lexikon gjort i ilska. Bilden bestod mest av arga svarta ord i versaler. Ord som konstvärlden, konstnärsstipendium, konstälskare, konstmässor, fotokonst, samtidskonst och så vidare. Över bokstäverna föll en skugga. Konstnären? Kanske är ilskan en reaktion på alla konstvärldens åsikter om vad konst bör vara. Museer, kulturbyråkrater, curators, kritiker, konsthistoriker. Alla vet vad konst är. Men konstnären, då? Får inte hon eller han bestämma?
Det är en bra motfråga. Men det finns fler frågor. Jag tänker på Berit Rings väv med applikationer på Hallundasalongen, föreställande en pianist vid en flygel på ett podium. Miljön i hennes bild andas finkultur. Konstnären är en upphöjt placerad man. Är det förlegade traditioner konsten ska vårda? Är publiken intresserad? Om konst är kommunikation, så måste man tänka på sin tid och dess frågor. Annars blir konsten likgiltig för betraktaren.
Jag är inte säker på att Berit Ring hyllar en förlegad konstnärsroll. Kanske vill hon hylla den skapande människan i alla tider och sammanhang. Det är en annan historia.

Varför arbetar någon med konst och hur blir man konstnär? Det är klassiska frågor utan exakta svar. Att lära sig se, är det vanligaste svaret på varför man går på konstutbildning, att skärpa blicken för omvärlden, se saker jag inte tänkt på. Söka det okända och låta det berätta genom bilden, är ett annat svar.
I Upplands Väsby såg jag påfallande mycket av ett annat slags konst, nämligen konst som mer ser ut som konst än är konst, konst som mer verkade gjord för konstkursen än för konstnären och för publiken. Konst av detta slag finns överallt, även i professionella sammanhang.

Min slutsats är att den som vill delta i en salong bör fråga sig varför hon eller han gör konst. Och i sitt arbete sträva efter att gestalta svaren. Nu är jag ingen trist typ som vill ha medvetenhet och förortsrealism i alla bilder. Jag tror att människan längtar efter skönhet och att denna längtan handlar om mer än att njuta - skönheten väcker människans medvetenhet, får henne att känna mer tillhörighet till världen, vilket borde stimulera reflexion, ställningstaganden och handling. Detta sistnämnda vill jag gärna märka i konstverket.

Vilka är publiken? Man kan ha en känsla av att salongspubliken i första hand är de närmaste och konstnärskamraterna. Arrangörerna måste marknadsföra salongerna bättre. I Haninge och Upplands Väsby får man reda på en del via hemsidorna, medan informationen i Hallunda är dålig rakt igenom.
Det finns vissa samvetsfrågor arrangörerna måste ställa sig. Har man en strategi för att nå dem som bor i närheten? Får de flygblad, klistras det upp affischer på biblioteket, i kommunhuset, i affärscentrumet? Vad gör man i skolorna? Samarbetar man med andra institutioner i den egna kommunen och i regionen?
Det material om utställningen och konstnärerna som fanns på plats var genomgående otillräckligt. Där bör ges information om utställningen och dess idé, om juryn och gärna om alla deltagare. En lättanvändbar verkförteckning är ett måste. Men bra lokaler har alla tre salongerna.

Några handfasta råd inför nästa år kunde vara:
- Begränsa jurymedlemmarna till tre stycken. Satsa på minst en KRO-konstnär i juryn och ta den utifrån. De tre salongerna kunde skifta jury med varandra. En bra jury gör en bättre utställning.
- Gör mer för att få med ungdomar.
- Fundera över Hallundas idé att lyfta fram olika konstnärliga tekniker olika år. Man kan också lyfta fram särskilda ämnen.
- Gör som i Haninge - dela ut ett stipendium. Det lockar fler deltagare och fäster extra uppmärksamhet på en duktig konstnär.
Till sist: uppenbarligen finns behov av en vårsalong för landets konstnärer likt den i Upplands Väsby. Ni har chansen. Det finns ett glapp efter Liljevalchs nyorientering - och många duktiga konstnärer landet runt som väntar.