* Fredrik Virtanens Olyckligt kär i ingen speciell (Bonnier pocket) innehåller, som alla bloggar, både bra och dåligt material. Mycket beroende av stunden och den eventuella inspiration eller avsaknad av densamma som finns vid skrivtillfället. Självinsikt saknas inte hos Virtanen, så jag tillåter mig att revidera min tidigare uppfattning och tillstår att han ibland framstår som mänsklig och rätt trevlig, men det kan bli för mycket navelskådning. Han är faktiskt bara en kille som försöker vara hipp.
Några större äventyr kommer vi heller inte nära, utan det är Roskilde och Hultsfred hit och blandband dit, skvaller om nöjesprofiler och kärlek, kärlek, kärlek. Olycklig sådan mest, han sliter upp sitt hjärta till allmän beskådan och det är väl en av orsakerna till att Virtanen den 4 december 2005 kan konstatera att bloggen haft två miljoner besök. Finast är bokens sista post (5 april 2006): 'Jag vet plötsligt vad kärlek är. Det är att vilja hänga med nån hela tiden.'
* En som tar ett större grepp om världen och mindre om sig själv är Ali Esbati, som i Agenda (Karneval förlag) publicerar ett urval ur bloggen Esbatis kommentarer, den mest lästa politiska bloggen i Sverige enligt bloggtoppen.se.
För Esbati är allt politik. Så lägg din röst på vänstern och världen blir bra, typ. Esbati är i jämförelse med Virtanen naturligtvis tyngre, mindre fyndig. Han drar sig inte för att attackera liberalismen och borgerligheten, ofta med väl underbyggda åsikter baserade på fakta och erfarenhet. Tyvärr är innehållet daterat. Dominerande är kortare kommentarer till så kallade nyheter. Det bör väl i sammanhanget konstateras att en blogg fungerar utmärkt för detta, inte en bok.
Är han sympatisk då? Nja. Om uttrycket 'Att leva är att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor' är talande för hans person verkar han vara lika otäck som jag först ansåg Virtanen vara. En bloggpost är ok, en hel bok blir för mycket att svälja.

* Esbatis totala motpoler i flera avseenden återfinns i Läs mig, en bloggantologi från Timbro som handlar om den svenska liberala bloggosfären. Boken ringar in fyra politiska fält: arbetsmarknad, jämställdhet, information och global demokrati.
'Bloggarna är yttrandefrihetens främsta manifestation', skriver redaktörerna överoptimistiskt i förordet, och det vore väl fint om så vore. Visst bidrar bloggexplosionen till ett mer demokratiskt samhälle, och kanske leder det fram till ett Sverige där utbildning och kunskap värderas högre än i dag. Om ett par år har vi troligen gymnasiekurser för dem som vill specialisera sig på bloggande. Men ofta uppfattar jag bloggosfären som en enda stor fritidsgård där alla skriker i mun på varandra. Eller för att dra en variant på en sliten jämförelse: ett bibliotek där man får leta jävligt noga efter guldkornen.
Mest givande i denna tunna volym är dock intervjuerna. Roligast är kd:s partiledare Göran Hägglund. Vi får bland annat veta att Hägglund dagligen läser vad bloggare skriver om honom och att han inte kan 'gå i god för att allt är inköpt enligt konstens alla regler' när det gäller frågan om hans söner fildelar.

Apropå bloggarnas ansvar och faktagranskning är det riktigt att rykten sprider sig snabbare via nätet än genom något tidigare medium. Alla är inte nöjda med den utvecklingen. SvD:s PJ Anders Linder säger i en av intervjuerna: 'Det ligger i bloggandets framtida utveckling att finna former för kvalitetsgranskning och ansvarsutkrävande för det som publiceras.'
Tja, vad ska man säga. Pressetik för bloggar? Lycka till.