Tonerna som kommer ur hennes mun påminner ibland om vibrationerna av en såg. Under den gassande solen känns hon som en sagofigur, en drömsk varelse som lyser på scenen och ger ljud ifrån sig, vackert ljud, galet vackert, som inledningen till Gökboet.
Josephine Fosters musik omger ens hjärna, påverkar sinnet och gör ett intryck som inte suddas ut i första taget. Upplevelsen påminner om beskrivningarna av ett LSD-rus. Hon låter mer som en häxa än en ängel. En artist som inte ställer sig på scen för att beundras, utan mer upplevas.

Publiken verkar dock inte vara så intresserad av det hon vill förmedla. Det är svårt att säga om det är hettan eller de magiska, enformiga tongångarna, men faktum är att många tröttnar och söker sig till mer världsliga samtal i skuggan.
Kanske hade Josephine Fosters framträdande gjort sig bättre i en tipi någonstans i en regnig vildmark. Men just denna dag hjälper inte hennes fantastiska röstförmåga och vackra simpla naturtexter för att nå oss genom hela spelningen. Trots den ovanliga talangen att väva ihop känslan av 'Avalons dimmor' och June Carter så är det för mycket distans och för lite närvaro i hennes framträdande.