I Kamratstödjaren möter vi två killar på högstadiet, egentligen med samma utgångspunkt, men i realiteten med helt olika förutsättningar. En har just börjat sjuan, möts av klottret ”André är en jävla bög” på sitt skåp och gråter varje dag på toaletten. Den andre går i nian och är en stjärna i ishockey.

Hur klarar man sig igenom den tuffa högstadietiden om man inte passar in? Och går det över huvud taget att överleva de tre åren om det redan från skolstart avslöjas att man är homosexuell?

Fria Teaterns Kamratstödjaren belyser stora frågor som uppväxt och utanförskap, mobbning och identitet. Och modet att göra egna val i livet. Den sätter också fingret på den problematiska mansrollen och vad som kan hända om man inte uppfyller samhällets förväntningar på vad som anses rätt och normalt.

Trots sitt tunga ämne rymmer pjäsen mycket humor och lockar till småskratt mest hela tiden. Samtidigt blir jag väldigt gripen. Det är rörande hur André berättar för publiken hur man ska gå tillväga för att gråta utan att det märks, inte gnugga ögonen, bara låta tårarna rinna och sedan självtorka. Och hinner man inte bli torr innan någon ser en kan man alltid skylla på allergi. Hans ironi präglar hela pjäsen och gör att det aldrig blir för sentimentalt.

Olle Sundberg och Per Lasson gör mycket bra rollprestationer som André och Erik. Ibland är det lätt att glömma att de spelar och inte är sig själva. Det finns en närhet mellan publiken och skådespelarna, en förtätad stämning som förstärks av den lilla scenen och lokalen.

Kamratstödjaren är en viktig, rolig och upplyftande pjäs som bör ses av såväl skolungdomar som alla andra. För temat är egentligen allmänmäskligt. André och Erik går på högstadiet, men de skulle egentligen kunna befinna sig var som helst i livet. Och de skulle lika gärna kunna vara kvinnor.