Detta har regissören Steven Soderbergh (Sex, lögner och videoband, Traffic, Ocean’s eleven) haft att brottas med under inspelningen av The Argentine, som handlar lika mycket om revolutionären Che Guevara som om den kubanska revolutionen. Baserad på intervjuer med personer som deltog i striderna mot diktator Batistas armé och framför allt på Guevaras egen skrift om händelserna, Reminiscences of the cuban revolutionary war, har tittaren visst fog för att sätta ytterligare frågetecken kring filmens balans mellan sanning och fiktion. Få tror väl att Guevaras bok är den enda sanna bilden av personen Guevara eller av händelserna 1956–59, så att i huvudsak utgå från hans utsaga vore en aning oärligt av den som är ute efter att skildra ”sanningen” om revolutionen och revolutionären.

Men det är inte Soderberghs avsikt, även om han har sagt att han vill visa Guevara som han verkligen var. The Argentine är trots allt en spelfilm och som sådan förmedlar den en spännande, personlig och realistiskt framställd historia. Soderbergh har hittat en bra balans mellan ytterligheterna och gör en lika ställningstagande som engagerande film om till en början ett fåtal revolutionärers dröm om ett rättvist samhälle, en dröm som de mot alla odds lyckas uppfylla.

Det skulle kunna vara en riktig tårdrypare, men Soderbergh lyckas parera sentimentalitet och klichéer. Vi får se hur ”Castros hjärna” Guevara (Benicio del Toro) växer från osäker läkare till bestämd befälhavare, med mod att fatta obekväma men i sammanhanget nödvändiga beslut om till exempel arkebusering av desertörer. Benicio del Toros imponerande insats, som redan har prisats i Cannes och säkerligen kommer att belönas på nytt, består i en rättfram och kärleksfull porträttering av en av världens mest kända revolutionärer. Lysande rakt igenom.

Det är väldigt manligt, allting – krig har en tendens att vara det. Men filmen förmedlar en universell kamp mot förtryck, med kärleken till sanning och rättvisa som främsta ledstjärna, vilket uppväger machismon till en del. Guevaras höga moral och krav på läs- och skrivkunniga gerillamedlemmar är också medryckande.

I filmens slutskede, då Batista tagit på sig hatten och tackat för sig efter 26 juli-rörelsens hårdnackade och välorganiserade kamp, säger Guevara: ”Kriget är slut, revolutionen börjar nu”.

Det är en cliffhanger av rang. Synd att filmens andra del, Guerrilla, inte visas förrän i april.

Om revolutionen på Kuba påstås det ibland att den fortfarande pågår, men även de mest inbitna kommunisterna kan nog hålla med om att den revolutionära glöden har mist sin lyskraft. Där den verkliga revolutionen har stelnat får vi istället ta fiktionen till hjälp.