Under 90-talets början befann sig skejtboardkulturen i kris. Åtminstone om man frågar dem som brann för att åka bräda i gatumiljö. Bara några år tidigare hade skejtboardkulturen blivit en världsomspännande fluga, men nu var det stendött på gatorna. När allt fler lockades av att åka i ramp fanns det några eldsjälar i Stockholm som istället ville hålla fast vid vad de ansåg vara skejtboardkulturens ursprungsmiljö.

– Det här var en väldigt föränderlig period. Under slutet av 80-talet hade skejtboarding gått framåt och blivit poppis men plötsligt blev det ett steg bakåt, både i antalet utövare och i hur stilarna utövades, berättar fotografen Jens Andersson, aktuell med fotoboken Sheraton years som just har utkommit.

Tillsammans med kompisarna Martin Ander, formgivare och Martin Andersson, frilansskribent, har Jens Andersson velat visa hur deras då underjordiska existens tedde sig. Resultatet är en högst personlig skildring, Jens Anderssons bilder av vännerna är tagna helt utan ambitioner att hamna innanför ett par hårda pärmar. Men det är också ett utforskande av den kultur som för honom är en livsstil men som numera har kommit att bli synlig överallt. Skejtboarding har utvecklats mycket sedan 90-talets början.

– För dem som väljer att kalla det en sport är det ju en ganska stor sådan, i USA är det till och med den största sporten och har gått om baseball. Och i Sverige finns det ju till och med ett skejtboardgymnasium nu, säger Jens Andersson.

Utvecklingen är oundviklig, menar han, men det är samtidigt svårt att inte vara nostalgisk. Med den allmänna vurmen försvinner en del av charmen.

– Det är klart att det är mycket fördelar i att det blir stort. Det är bra att det görs skejtparker som unga kan åka i, det är ju en bra sak för folk att hålla på med. Kulturen har nått en fantastisk nivå på väldigt kort tid. Men det är inte lika unikt längre, vilket vi kan tycka är lite tråkigt.

I dag är Jens Andersson en välrenommerad fotograf. Till viss del har han skejtboardintresset att tacka för det. Där och då upptäckte han foto som uttrycksmedel.

– Att skejta fick igång den kreativa biten hos mig, de två sakerna gick absolut hand i hand, berättar han.

Boken har fått sitt namn av infarten mellan Klara västra kyrkogata och Tysta Marigången – där hotell Sheratons varuintag är beläget. Det var där alla hängde, oavsett om man kom från Södertälje som Martin Karlsson eller Upplands väsby som Jens Andersson.

– För den tidens skejt passade det här stället perfekt, det var till exempel 20 centimeter höga metallklädda trottoarkanter. Men i dag kräver man dubbelt så höga kanter, det anses inte vara samma utmaning.

Jens Andersson är även aktuell med utställningen Kodak Hill project som visas på Dieselverkstaden i Sickla november ut. Det är en konstnärlig dokumentation av ett övergivet hus från 60-talet som under de senaste åren tagits över av graffitimålare.

– Jag har alltid haft en förkärlek för graffitin, målarna har på samma sätt som skejtarna ett alternativt sätt att se på stadsbilden. Sedan är det alltid intressant att se vad som händer med hus när de blir övergivna.

Av en slump ramlade han över gamla ritningar av huset, de hade lämnats kvar i röran. Genom att kopiera sina fotografier över ritningarna uppnådde han en visuell effekt som ger ytterligare tyngd åt verken.

På vilket sätt kan man i ditt bildspråk se avtryck av dina år som skateboardåkare?

– I vissa reklamuppdrag ser man det inte alls, men i mina egna projekt tror jag mig ha ett alternativt sätt att se. En skejtare tar ju sig an stadsarkitekturen på ett annat sätt än vanligt folk. Jag försöker ha det sättet att tänka när jag fotar. Ett lite råare, smutsigare uttryckssätt.