Skrämmande brutalitet och besynnerlig berättelse
Jag hade sett fram emot den svenska premiären av Johnny Mad Dog. Med en rollbesättning av tidigare barnsoldater och producenten Mathieu Kassovitz – mannen bakom lysande Medan vi faller – vid sin sida ville den enligt egen utsago sanningssökande regissören Jean-Stéphane Sauvaire skildra det liberiska inbördeskrigets vansinne och den dynamik som förvandlar manipulerade barn till ursinniga mördare.
Men vissa filmer lämnar en, av olika skäl, med en känsla av tomhet. Det kan ha att göra med desillusionering, att någonting långt ifrån levt upp till förväntningarna, eller med utmattning, att en produktion så intensivt aktiverat ett känsloregister att ingen energi återstår till omedelbar analys. I fallet Johnny Mad Dog är det en blandning av bägge delarna.
Sauvaire har själv sagt att han ville låta den litterära förlagans berättarstruktur krocka med material av mer dokumentär och realistisk natur. Det gör han, men resultatet är inte helt oproblematiskt. De scener som skildrar snarare än berättar är tveklöst de starkaste, inte sällan obehagligt intensiva med en skrämmande känsla av autencitet.
Johnny Mad Dog, ledare för en grupp barnsoldater, drar genom landet med sitt band av beväpnade pojkar – mördar, skövlar, våldtar och excellerar i grymheter. Lika uppenbart plågade offer som plågande förövare. Och Sauvaire iscensättter skickligt den spiral av tvång, våld och trauman som får de unga soldaternas brutalitet att verka på en gång så sorglig och så oundviklig.
Men parallellt med denna tragiska dramatik berättas en historia, som ofta är mycket svår att inte tolka symboliskt. Om till synes ödesbestämda möten, oväntade val och ombytta roller. Den mystiska berättelsen är inte sällan vacker, men ofta så diffus i sina konturer att den snarare drar fokus från våldets omedelbarhet än fungerar som spegel gentemot detta.
Filmens slut sammanfaller med krigets slut, och när den forne barnsoldaten samtidigt som han förstår att det inte längre finns någon plats för hans sort börjar komma till insikt är det stundtals alltför klichéartat.
Lyckligtvis väljer Sauvaire att inte låta sin Johnny Mad Dog sluta i försoning. Kanske som en påminnelse om att berättelsen fortsätter även när kamerorna slutat rulla. Som en eftergift åt det faktum att den enes ånger inte automatiskt läker den andres sår.
FILM
Johnny Mad Dog REGI Jean-Stéphane Sauvaire I ROLLERNA Christophe Minie, Daisy Victoria Vandy DISTRIBUTION Nonstop entertainment