Boris och The Jeltsins har inte valt sitt namn som någon kärleksförklaring till Rysslands förste demokratiskt valde president. ”Vi hatar alla politiker”, säger 23-årige Elias Eriksson med punkigt ointresse. Han är frontfiguren, sjunger och spelar gitarr i femmannabandet som bildades ur Alarmrock för omkring ett och ett halvt år sedan.

Mest hat, anser han, har alliansens politiker förtjänat. Istället för Ebba Gröns ”Häng gud” har slagordet för dagen blivit ”Död åt Reinfeldt”. Mycket på grund av jobbpolitiken. Arbetsmarknadsministern själv får en känga i låten Littorin.

- När man är ung och får gå utan kneg blir man förtvivlad. Det är förjävligt att man i ett välfärdssamhälle ska behöva komma ut i arbetslivet och bli spottad i ansiktet. Förr fanns i alla fall friår och praktik, men allt det där försvann ju med alliansen, säger han.

Men en bra sak framhåller Elias med ”Reinfeldt och hans clowner”, som han väljer att kalla regeringen:

- Det har börjat komma många bra band, folk är jävligt arga.

Bandet, i dagarna aktuella med debutplattan Låt det blöda (Jag behöver ingen hjälp), har sina rötter i Svedmyra söder om Stockholm. De är medelklassungarna som ledsnade på sin konservativa bakgrund, upptäckte punken och samhällets baksidor på samma gång.

- Vi har växt upp i villa under med mer eller mindre bra förhållanden. Men det finns något bakom den fasaden också. Man behöver inte komma från hooden för att kunna se skiten.

I låten Gud, vad har vi gjort? skildrar Elias, som skriver text till alla låtar, ett klassiskt punktema: Svenssontristessen. Och den framstår som livsfarlig:

- Man har ju sett vad som försiggår bakom villaidyllen. Förorter som Tallkrogen och Svedmyra är inga förortsghetton men är nästan värre ändå. Det blir farligt när man stänger in sig i ett jävla hus eller en lägenhet med sin sektliknande familj utan att ha kontakt med övriga samhället, det leder till pedofili och misshandel. Det är den kulturen vi har i svenneförorterna, där folk sitter i sina lägenheter och kollar på Eurosport. Fan, jag skulle nog också bli knäpp.

Punken har genomgått många förvandlingar sedan 1970-talet. I Sverige har det på senare tid handlat mycket om trallpunk, med barnvänliga melodier och inte alltid så allvarligt menade texter. Boris och the Jeltsins har andra influenser.

– Jag hatar trallpunk. Men nu börjar det komma mer oldschool poppunkband. Samtidigt känns det som om många rider på framgångarna för första Håkan Hellström-plattan, alla försöker leva på den. Men släpp det där, börja på nåt nytt. Lyssna på oss, det är vi som är nya bibeln.

Så vad skiljer er från andra?

– Ärligheten, säger Elias efter en lång tystnad. Det är mer The Jam än The Clash. Mindre disco och mer dansband (skratt). Jag gillar dansband, det är så rakt. Det är vad det är: mindre glitter och glamour. Inga konstigheter. Raka melodier, vi har skalat av mycket.

Det har gått fort för Boris och the Jeltsins, med spelningar från Landet till Debaser, och nu en fullängdare som säkert kommer att uppmärksammas. Kanske en del av äran får tillskrivas det lilla strävsamma skivbolaget Haha fonogram (Radio LXMBRG, Sad Day for Puppets).

Hur kom ni i kontakt med dem?

– Det var en polares polare vars polare hade ett skivbolag och så skulle polarens polare bli någon slags A&R i bolaget. Han gick med på det under villkoret att han skulle få jobba med oss. Och de gick med på det för de ville väl ha den här snubben.

Elias Eriksson tycker att rock’n’roll-klyschorna i mycket av dagens musik känns förlegade. Med Boris och the Jeltsins vill han vara en röst för ungdomen, skildra det som händer, både privat och i samhället i övrigt. Något som punkare i varierande grad alltid har gjort.

– Men det är många som har förstört punken genom tiderna och överdrivit det. Punk är inte en musikstil för mig, det är en attityd. Svennebanan kanske skulle säga att vi är mer pop än punk. Men lyssna på Sex Pistols första platta. Den handlar inte bara om att hänga alla politiker, utan om känslor, att vara ung, om vad som händer i England.

Var är ni om fem år?

– Då hoppas jag att den här skivan har blivit en klassiker, hehe. Jag hoppas ju att folk har tagit till sig budskapet och fått sig en tankeställare, att det har kommit en politisk våg genom musiken. Om alliansen får fyra år till så måste vi fortsätta fyra år till.