De fyra karaktärerna, tre kvinnor och en man, levererar ord och rörelser i en symbios av dans och teater. Tomma ord, provocerande ord, fragment och fraser som tycks komma ur det liv vi lever. Som man ler åt, även om de inte är uttryckligen roliga. Rörelser som kan vara hämtade ur samtiden, eller kanske urtiden.

Femårsplanen är en föreställning som publiken själv får fylla med mening, på ett osedvanligt fritt sätt. Det är både dess styrka och dess svaghet. En styrka på så sätt att tolkningarna kommer snabbt. Det visuella och intellektuella vi ser utspelas på scenen skapar snabba associationer, men också en känsla av meningslöshet. Vad är det för femårsplan egentligen, och varför? Vad ska den vara bra för?

Till skillnad från Stalins verktyg för att få fart på industrialiseringen i Sovjetunionen handlar Gunilla Heilborns femårsplan om ekorrhjulets vardag. Den som alla krampaktigt försöker greppa men som flyr ifrån oss. Där planerna och kontrollen ger oss trygghet när vi i hätskt tempo försöker fånga någonting. Vad händer om vi går utanför planerna? Om vi trotsar gruppen? Befinner vi oss då i det verkliga livet, eller är planen det enda genuina?

Gunilla Heilborn är expert på att absorbera existentiella frågeställningar. Hon fångar med ironisk blick någon form av klangbotten som samhället snurrar kring i ett nav av konsumtion, våld, identitet, individualism, kollektiv och behov. Hon besitter ett absurt tilltal, utan att egentligen sätta ner foten. Karaktärerna placerar hon i ett ingemansland, där de blir rörliga figurer i ett slags mediabrus. De fyra personerna skulle kunna befinna sig i en virtuell värld, eller möjligtvis på film.

Gunilla Heilborn gör med Femårsplanen ett skarpt snitt i vår samtid och ger publiken en timmes eftertanke. Här är verktyget. Publiken får skapa sin egen plan för tolkning.