Men det vore förvånande – och skulle upplevas som ytterst arrogant – om politikerna i det här läget verkställer en rivning. Hundratals stockholmare engagerar sig på plats varje dag, en ”Rädda”-grupp på Facebook har över 1200 medlemmar och 4000 namnunderskrifter har samlats in. Oppositionen är enig om att bevara badet och en tongivande profil som Dagens Nyheters Lars Epstein jämför kampen om badhusets framtid med almstriden 1971:

”Den politiska prestigen är viktigare än folkviljan. Den gången segrade den senare. Må så ske även denna gång.”

Få andra frågor lyckas väcka ett sådant engagemang, det vet varje kommunpolitiker. Badhuset har blivit en enande symbol för lokalsamhället, och samtidigt ett konkret bevis på hur gräsrotsdemokrati kan se ut. Ingen stenkastning, inga droger. Aktioner som denna brukar ju annars beskyllas för dylikt av liberala ledarskribenter. Här är bara vanliga medborgare som går samman för att skapa levande alternativ. Utan pengar, men med stort hjärta. Därför håller ledarskribenterna tyst.

För att ytterligare försvåra en rivning har nu konstnärerna Iva Troj, Marie Glad och Cecilia Cia Olsson satt upp en gemensam ”konstbarrikad” i badhuset. Längs den numera tömda bassängens väggar hänger flera färggranna verk.

Vågar Madeleine Sjöstedt ta risken att gå till historien som det konsthatande kulturborgarrådet? För att inte tala om vilken demokratisyn hon skulle få bära med sig när hon går. Hennes agerande i frågan rimmar illa med talet om att det är ”gentemot medborgarna som vi har vårt uppdrag”.

Men än är det inte för sent att ändra uppfattning.