Stockholms Fria

Kroppsnära politik i instängdhetens samhälle

Den iransk-amerikanska konstnären och filmaren Shirin Neshats filmsvit Kvinnor utan män beskriver en samhällsordning som går in på bara kroppen, en kroppspolitik för att behärska och förneka kvinnors alla behov.

Kvinnor utan män består av fyra filmer som var och en beskriver ett iranskt kvinnoöde. Allt utspelar sig 1953, då regeringens demokratiska ambitioner krossades av amerikanskledd militärkupp som återinsatte den enväldige shahen som flytt landet. Shirin Neshat utgår från romanen Women without men (1989) av kvinnliga iranska författaren Sharhnush Parsipur.

De fyra kvinnorna Zarin, Munis, Mahdokht och Faizeh försöker på olika sätt undkomma det mångdubbla förtryck som präglar deras liv. De är instängda och flyr eller försöker fly, springer för att gömma sig i skogen, i staden eller i trädgården. Shirin Neshat återger deras ansikten och ögon i närbilder och vi hör hur de andas hårt och förstår hur pulsen bankar. Vi ser också hur de möter anonyma grupper av kvinnor eller män, som negligerar eller hotar dem. Det är ett instängdhetens samhälle av ett slag man bara kan ana sig till.

De fyra kvinnornas mod är gränslöst. Deras nej leder till undergång. Men de har knappast något val. Munis hamnar häpen en kort stund i friheten bland människorna på Teherans gator innan shahen återvänder och trupperna slår till. Hon kastar sig då från en mur, som en besvärjelse för att rädda de sekunder av frihet som kamraternas döda kroppar vittnar om.

Trots många dramatiska sekvenser finns en underström av myt och saga i berättelserna. Bilderna av vatten, dimmor, träd och kvinnorna i landskapet hejdar ibland tempot, skapar stråk av ro och närhet mitt i den plågsamma tillvaron. Musikens hetsiga andetag övergår i mjuka klanger.

Men stillheten är bara tillfällig. När kvinnorna varken kan hitta ett gömställe eller fly genom skogen eller över det vida, heta slättlandskapet orkar de inte längre. De bryter samman.

Mahdokht sitter i en gles skog och stickar frenetiskt med gult garn på en oändlig stickning. Hon vill bli ett träd för att undgå äktenskapet, låta sina barn födas som frön. Och vi ser barnen i gula, stickade kläder svärma omkring.

Prostituerade Zarin upptäcker till fasa en dag att mannen som köpt henne på bordellen saknar ansikte. Hon flyr genom staden och kommer till badhuset, går in i ångan och börjar skrubba sin anorektiska kropp. Hon är knappt medveten om de andra kvinnornas närvaro och ser inte blickarna av försiktig sympati. I det slutna badhuset, där kvinnornas kroppar tillfälligt är fredade, finns ett frö till medlidande, men Zarin ser inte, utan skrubbar och skrubbar sin magra kropp tills den blöder. Till sist springer hon vidare och försvinner, jagad av män utan ansikten.

Kvinnorna i detta samhälle är utan män, eftersom de inte betraktas som människor. Empati är omöjlig, eftersom den skulle störa samhällsordningen. Männen är å sin sida utan kvinnor för att de plågar och förföljer deras kroppar i denna politik, vars språk är som brännjärn.

Fakta: 

Konst

Kvinnor utan män

Vem Shirin Neshat Var Kulturhuset När 10/10–31/1 2010

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

© 2025 Stockholms Fria