Som en idyll avtecknar sig öns röda små stugor mot den blå himlen i Mälarens glittrande vatten, men under den pittoreska ytan odlas missnöjet hos öns invånare.
Publiken får möta pappan som avskyr skatter och löntagarfonder, barnen som bestämmer vad som är inne och vad som är ute och direktör Svanhagen som vill göra en vikingaby på ön.
Fraktioner uppstår och motstånd sätts in av nyinflyttade människor som den ”avdankade” musikern Johnny Dunder och barn till öns socialarbetare med vänsterideal. Ett av barnen är regissören Odysseus som guidar publiken på en tidsvandring under sin uppväxt på ön från 1980-talet fram till i dag.

I Ön återspeglas rollfigurer som skapats med inspiration ur musikern Stefan Sundströms och regissören/skådespelaren Andreas Boonstras liv. Jag ser Öns karaktärer som schablonbilder av människor vi ständigt möter i vardagen och som reagerar enligt ett förutsägbart mönster. Alla ryms de på ön och lockar till ingenkännande skratt hos publiken.

Liksom de många karaktärerna cirkulerar också en mängd parallellhistorier i Ön, och behandlar sådant som skilsmässa, kärlek, utanförskap, politik och våld.
Många lugna stunder blir det inte under de dryga tre timmar som skådespelare och musiker befinner sig på Klarascenen. Publiken bjuds på på en färgsprakande show där ön framträder som ett slags miniatyr av ett Sverige. Ön innehåller såväl humor som svärta, fint inramade av Stefan Sundströms underfundiga och betydelsefulla texter, skapade med ett receptivt öga för de flesta samhällsfrågor av små och stora mått.