Litteratur

Josefin Palmgrens debutroman Engångsligg utspelar sig mellan Stureplan och Söder, från flashiga reklambyråer till olika mäns sängar med en ständig känsla av att det är någonting som måste bedövas.

Engångsligg handlar om Klementin (som hon bytte namn till när hon var nio) som är tjugo år, praktiserar på reklambyrån En gång i månaden och festar mycket både på Stureplan och Södermalm. Hon bor hos sin farmor då och då, eftersom hennes mamma har ADHD och hennes pappa har en ny familj. Oftast hittar hon en annan säng att sova i. Klementin är deprimerad, äter anti-depressiva och stirrar på sig själv i spegeln alldeles för länge när ångesten är överhängande. Hon låtsasläser Herman Hesses Stäppvargen ensam ute på krogen i hopp om att få kontakt med någon intressant människa. Hon sköter sina relationer på Facebook. Hon är på ständig jakt efter någon slags bekräftelse. Ibland hittar hon det. Med hjälp av alkohol, sex eller nya ytliga vänskaper.

Engångsligg är en beskrivning av ett samtida Stockholm som kan verka ytligt och nästan utmattande. Det är en berättelse om en stad där det är svårt att komma människor nära, nästan är farligt, då risken för att allt ska gå sönder alltid är överhängande.

Klementin hänger på Stureplan för att det verkar vara det som förväntas av henne, trots att hon föraktar stureplansmänniskor. Hennes jakt efter bekräftelse gör att hon ger sig in i förhållanden för att bli ”räddad” från sig själv och har sex trots att det oftast gör ont.

Engångsliggen handlar inte bara om sex, för hon ligger inte med en person egentligen, hon ligger med en välformulerad mening, ett bra skämt eller en charmig dialekt. Engångsliggen hjälper Klementin att glömma bort sig själv för en stund, bedövar känslan av allt som är outhärdligt.

Det känns som att jag har träffat Klementin förut, att jag har gått förbi henne på stan, känt lukten av hennes cigaretter, av hennes sömnbrist, en svag doft av gårdagskvällens alkohol. Det känns som att jag har träffat Klementin förut för att det är en berättelse om Stockholm, om bekräftelsebehov och status. Att aldrig visa sårbarhet, att ständigt jaga efter något nytt trots att man knappt står ut.

Palmgrens språk och innehåll rör sig hela tiden i den tunna spänningen mellan yta och djup. Det är svårt att veta vart man befinner sig. Klementin är vilsen, deprimerad, men romanen är inte sorglig. Det blir aldrig en gråtfest, ett porträtterande av en kvinna som är passiv.

Trots att jag dras in i Klementins liv, känner igen platserna i Stockholm som beskrivs, så kryper det lite under huden när jag läser Engångsligg. Det är stundvis känslokallt, hon flyr hela tiden för att ta död på det hon känner. Palmgren visar upp ett Stockholm där ytligheten dominerar, där svaghet är till för att gömmas och där man söker bekräftelse genom sex, trots att det gör ont. Trots att allting egentligen gör lite ont.