I september gav Lawen Mohtadi ut sin biografi om Katarina Taikon. Det var naturligtvis inte en dag för tidigt. Under en höst som präglats av diskussioner om diskriminering och bilder av rasism förtjänar vi att påminnas om de som stått upp för den kampen tidigare.

Då är det också välkommet att Tensta konsthall fyller sin foajé med en utställning om Katitzi, den omtyckta barn- och ungdomsbokskaraktären, som Katarina Taikon skapade. Av alla hennes projekt för romernas sak är det kanske det allra mest lyckade, om det nu alls lönar sig att väga dem mot varandra. I dag är det lätt att glömma hur enormt populär Katitzi var, men ett år som 1980 lånades böckerna ut mer än 400 000 gånger på våra bibliotek.

Det är nu ingen stor utställning som Tensta konsthall har satt ihop. Den begränsas naturligtvis av utrymmet, men den är desto mer inspirerande. Kanske är det den enkla, effektiva exponeringen av böcker och bilder. Kanske är det Katitzis rent av smittsamma personlighet som talar genom texter och bilder.

Utställningen är fokuserad på Björn Hedlunds fina bokillustrationer och en vägg täcks av original till den första Katitziboken, som gavs ut av det kristna Harriers bokförlag. Katarina Taikon var mycket noggrann, inte bara med sin text, utan också med valet av illustratör och hans illustrationer. Katitzi var ju mer än bara en romankaraktär. Hela berättelsen är självbiografisk och ligger nära Katarina Taikons egen uppväxt. Hon och Björn Hedlund arbetade också tätt tillsammans, ofta med fotografier från hennes barndom som förlagor. De bodde i perioder på Katarina Taikons sommarställe på Gotland och där växte bilderna fram parallellt med texten.

Det är fortfarande många barn som läser Katitzi, inte minst i skolan, men det var självklart annorlunda när böckerna skrevs. Då var Katitzi en del av sin samtid på ett helt annat sätt. I utställningen kan man sätta sig vid en dator och titta på tv-serien i sex delar med Loffe Carlsson som pappan och Monica Zetterlund som den elaka tanten. Katitzi blev också till en serietidning som kom ut 1975 och 1976. Böckerna finns i en rad översättningar och det har gjorts teateruppsättningar av berättelsen, anpassade på sitt sätt efter vad de vill ge sin publik.

För tillfället finns bara den första boken i nytryck, genom En bok för alla. Förhoppningsvis vill något förlag snart ge ut hela serien på 13 böcker igen. Den utvecklas från att vara en barnbok, när Katitzi är liten, till en ungdomsbok när hon växer och livet förändras. Då blir Katitzi bortgift och rymmer för att starta ett eget liv.

Genom åren har Katarina Taikon fått mängder med brev från unga läsare som har ställt frågor och inte minst undrat hur det gick för Katitzi sedan. Till slut släpptes faktiskt en bok som besvarade många av dessa frågor. Trots att Katarina Taikon avled 1995 kommer det fortfarande brev. I dag är böckerna fortsatt viktiga för att lära barn och ungdomar om romernas villkor. Men det är berättelsens kraft som får dem att leva vidare.