I det europeiska måleriet har brytningen med Mimesis teori haft stor betydelse när impressionisterna satsade på färgprover som producerades på paletter och denna förändrings inverkan på det andliga livet. De menade att man når hjärnan och känsligheten via näthinnan. Från en uppfattning om måleriet som ett medel för att visuellt uppfatta omvärlden gick man så småningom över till ett sätt att visualisera inre tillstånd och sökande efter något mer än den konkreta verkligheten. Den berömda tesen om ”en inre nödvändighet” pustar ut abstrakta kompositioner och aktualiseras när man ser Laris Strunke illustrera denna strävan efter att berätta om sitt inre. Abstrakta kompositioner som Strunke gör presenteras i termer av ett genuint intresse för färg och form där till och med temat är själva färgen; Ultramarin stubin, målningar nu heter utställningen på Edsvik.

Laris Strunkes måleri kännetecknas av plana ytor som samverkar i fasta geometriska former som skulle kunna representera igenkännbara interiörer om man håller sig till titlarna på varje konstverk. Överraskande nog på vernissagedagen vid Edsvik konsthall genomförde Strunke ett performativt samtal med publiken. Strunke frågade om man som publik kunde se en röd tråd i utställningen, gissningar haglade i luften men ingen svarade rätt. Konstnären menade att alla 30 målningar är självporträtt. I det ögonblicket förstod jag att det visuella intrycket jag upplevde efter flera rundor i salongen gav mig en annorlunda känsla av konstupplevelsen. Det fanns något mer som jag inte kunde se, men som jag intuitivt kunde känna eller längta efter.