En radiodokumentär är undertiteln till konstnären och ljudartisten Dan Fröbergs Familjealbum. Om radion skrev kommunikationsteoretikern Marshall McLuhan att den krympte världen till byformat. Mer än 50 år har gått sedan McLuhans etablerade frasen ”media is the message”, men mycket av hans tankar om kommunikationsteknik är förbluffande aktuellt i vår tid då vi ständigt är uppkopplade till elektroniska nätverk som skapar en känsla av samhörighet.

Men hur mycket samhörighet ser vi i dag omkring oss? I Ett familjealbum konstateras istället: ”Ostörd kontakt mellan sändare och mottagare är synnerligen sällsynt förekommande.”

Jag lyssnar på den vinylsingeln som följer med boken och hör brus och svängningar. Enstaka melodifragment och andra ljudkällor går emellanåt att urskilja innan de slukas av mera brus.

Någon direkt familjär känsla kan inte sägas råda i Fröbergs universum. Här finns visserligen förutsättningarna för ett behagligt liv; en våning med en plyschsoffa, bokhylla, radio, och ett kök. Endast spår efter människor – brödsmulor och halvt urdruckna mjölkglas – och det råder en spöklik atmosfär. Tystnad överallt, men i tystnaden döljer sig saker som vi inte uppfattar, kanske röster från andra sidan?

Dan Fröberg har tidigare i sin konstnärliga produktion utforskat gränserna där de synliga världarna slutar och de osynliga tar vid. På albumet Postmorse (2014), tillsammans med Alexandra E Lindh, var ambitionen att utforska ”ett tillstånd där alla fysiska aspekter av livet är upplösta.”

I Familjealbum fungerar inte den vitmålade radion som någon sammanbindande länk mellan människor. Istället blir radion en bild av entropi. Den alstrar brus som vi försöker att uttolka som meningsfullt, som röster, som gemenskap:

Det är radio (de) upplever. Det är radio (de) sänder.

Det är radio (de) välsignar.

Det är radio (de) predikar.

I skuggorna träder spöklika varelser fram, de andra, som antecknar med röda bläckpennor i block. Kanske för att försöka förstå sig på det mänskliga och ”Den gyllene tidens era”. Deras observationer skapar en välgörande sidoblick på oss som kulturvarelser.

Texten är lekfull och varierad. Fröberg växlar hela tiden perspektiv och skapar en drastisk och helat tiden överraskande prosa. Det narrativa undermineras av störningar, upprepningar och flimmer, vilket skapar en osäkerhet om skeendet. I flödet stannar man ibland till vid förtätade och poetiska bilder:

Kasta avklippta fingrar/Regna vita maskar/Stapla fallna vingar

I den absurda blandningen av stora och små frågor, allvar och humor som uppstår när Fröberg frenetiskt vrider på frekvensratten i ett sökande efter sammanhang framträder människan till sist som vilsen, hela tiden sökande efter mening.

Mörkret faller och bruset tilltar. En slutsats från rapporten från den andliga världen blir: Det är transistorer människorna behöver, himmelska transistorer.