Inför riksdagens öppnande nästa vecka arrangerar de ensamkommande ungdomarna i organisationen Ung i Sverige demonstrationer över hela landet.

Samtidigt har man valt att bredda rörelsen som en solidaritetshandling. Vid sidan om kravet att stoppa utvisningarna till Afghanistan lyfter man nu frågor som LSS-stödet, BB-ockupationen i Sollefteå och en höjning av pensionerna.

I fredags förflyttade sig ungdomarna från Medborgarplatsen till den för arbetarrörelsen och Sverige historiskt så symboltunga platsen Norra bantorget. Framför Carl Eldhs stora skulptur av Hjalmar Branting och den tidiga arbetarrörelsen höll talespersonen Fatemeh Khavari ett tal där hon kopplade ihop ungdomarnas kamp med kampen för välfärdssamhället. ”Vi är den nya folkrörelsen – tillsammans”, sa hon.

– Vi vill visa att det skapar problem när regeringen sätter utsatta grupper mot varandra, berättar Fatemeh Khavari. Utsatta grupper ska inte vara mot utan med varandra i samhället. Alla ska få sina rättigheter.

Greppet har fått flera vänsterskribenter att hylla ungdomarna. Shora Esmailian skriver i Sydsvenskan att ungdomarna genom att bredda kampen pekar på ”den egentliga motsättningen” i Sverige: ”[E]n nyliberal politik, bedriven av både högern och socialdemokratin, som har monterat ner välfärden. Vi borde inte fråga oss hur mycket en nyanländ kostar Sverige, utan i stället hur mycket privatiseringar och New public managementkostat välfärden”, skriver hon.

I tidningen Flamman skriver Judith Kiros att det blivit ”utbrett och accepterat” att ställa flyktingar mot andra grupper, exempelvis pensionärer: ”Men i sitt uttalande sätter Ung i Sverige frågetecken kring den problemformuleringen och pekar istället på... att de här frågorna och grupperna allihop bortprioriteras. Därför finns det också ett gemensamt intresse kring att ställa upp för och alliera sig med varandra.”

Fatemeh Khavari betonar dock att fokus ligger på att utvisningarna stoppas.

– Många har sagt att det var bra det vi gjorde, att olika grupper blir ett. Vi höjde rösten en gång för att visa solidaritet. Men vårt fokus är att stoppa utvisningarna till Afghanistan. Det är vårt enda krav.

Sittstrejken har pågått i en dryg månad och har spridit sig över landet. Strejker äger också rum på olika skolor. Planen är att protesterna ska fortsätta tills utvisningarna stoppas.

– Många politiker kommer fram och pratar, men de gör ingenting, säger Khavari. Men vi har fått mycket stöd från fackföreningar, de har börjat stötta oss. Och debatten som kommer den 13 september i riksdagen är viktig. Då kommer vi vara på plats. Vi ska vara 500 stycken som protesterar i riksdagen.

– För Afghanistan är inte säkert. Migrationsverket anser att de har gjort ett rättsligt ställningstagande. Vi anser att deras bedömning är politisk och inte rättslig.

Under den månadslånga strejken har ungdomarna fått drygt en halv miljon kronor i stöd av privatpersoner.

– Pengarna går till mat och övrigt som vi behöver. Det är bara från privatpersoner, inga företag eller organisationer. Men vi vet inte vilka som stöder oss.

Hur mår ni nu?

– Många är trötta och mår psykiskt dåligt. Vi är ledsna att vi har behövt sitta så länge. Men vi har inte tappat hoppet, vi ger inte upp, säger Fatemeh Khavari.