• Höga ohälsotal i Rinkeby-Kista och Skärholmen. Men hur kommer politiker att använda siffrorna?
Stockholms Fria

Varning för politiserad statistik

Statistik kan alltid användas för att rättfärdiga den egna politiken eller smutskasta motparten.

Går det att bryta ojämlikheten med politik? Svaret måste vara ja, för alla som tror på politiken. Men läser man fakta kan det vara svårt att tro att något händer, trots att Stockholm har en stadshusmajoritet som faktiskt säger sig vilja minska klyftorna.

Nyligen uppmärksammades ojämlikheten i tandhälsa bland stockholmare. Barn i ekonomiskt utsatta områden har, inte oväntat, mycket sämre tandstatus och sämst ställt är det i Rinkeby-Kista, där andelen 3-åringar med kariesskadade tänder är 9,9 procent, mot snittet i staden på 3,7 procent.

Tandhälsa är ett sätt att mäta ojämlikhet. Sjukskrivningar är ett annat. Den här veckan släppte stadens statistiska avdelning en rapport över ohälsans utveckling i Stockholm. Ohälsotal 2016 utgår från statistik från SCB och redovisar antalet utbetalda heldagar med sjukpenning, rehabiliteringspenning samt sjuk- och aktivitetsersättning i olika stadsdelar under förra året. Det är ett vanligt sätt att mäta ohälsa ur ett jämlikhetsperspektiv.

Högst är, inte oväntat, ohälsotalet i Rinkeby–Kista och Skärholmen med 30 respektive 29 dagar. Lägst är det i Östermalm och Norrmalm med 11 respektive 12 dagar.

Rapporten konstaterar bland annat att utlandsfödda till högre grad har sjuk/aktivitetsersättning, vilket tros bero på att de i högre grad arbetar i tunga lågavlönade yrken, diskrimineras samt har "skilda livsstilar och svårigheter i samband med invandringen".

Glädjande är dock att klyftan mellan Östermalm och Rinkeby-Kista har minskat – efter att ha varit oförändrad i fem år. Minskningen är förvisso bara med en dag. Men denna förändring kan naturligtvis komma att användas av den rödgrönrosa majoriteten i den politiska debatten.

Politiker kan och kommer nämligen alltid att använda statistik som de behagar. Den rödgrönrosa majoriteten kan använda siffrorna för att påvisa att förändringen beror på deras politik, ”titta nu minskar faktiskt klyftorna” – även om det skulle vara faktorer utanför den lokala politiken som påverkat, exempelvis strukturella förändringar eller åtgärder på regeringsnivå.

De borgerliga kan å sin sida att lyfta fram negativa aspekter ur rapporten för att visa att inget eller fel saker händer. Eller framhålla de positiva förändringarna ur rapporten och koppla dem till sin tid vid makten.

När det gäller det senare finns det faktiskt mycket för majoriteten att fundera kring när det gäller den aktuella rapporten. Varför minskade klyftorna så kraftigt, från 29 dagar år 2006 till 21 dagar år 2010 (i skillnad mellan den ”sjukaste” och ”friskaste” stadsdelen), när borgarna satt vid makten?

Det kan förstås bero på annat än att borgerlig politik skulle vara särdeles lyckad, men frågan måste ställas. Sedan ska vi heller inte glömma alla som står utanför försäkringssystemen och alltså inte är med i statistiken.

Den stora frågan är alltså inte vilken utsträckning den dagsaktuella statistiken är "sann", utan hur långsiktig förändring kan påvisas och genomföras.

Ohälsotal 2016 konstaterar också det självklara, att ”[o]mråden med höga ohälsotal tenderar att ha högre arbetslöshet, lägre inkomster och större andel utlandsfödda. Utbildningsnivån är dock, sen tidigare känt, den faktor som bäst förklarar skillnaderna mellan stadsdelsförvaltningarna. Personer med högre utbildningsnivå har i genomsnitt bättre hälsa.”

Något att tänka på denna vecka när budgeten presenteras och partierna vid makten tävlar om sockrade löften.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria