De är fulla av entusiasm och entreprenörsanda inför första egna föreställningen. Med glittrande ögon och ivrigt rosiga kinder berättar skådespelarna Sara Bergsmark, Emelie Carlsson och Marlene Jonsson, regissören David Fukamachi Regnfors och producenten Fredrika Adolfsson om pjäsen Min bästa vän, som har premiär i kväll. Ömsom var för sig, ömsom i munnen på varandra, förklarar de varför de valde att debutera med en pjäs av den brittiska, i Sverige relativt okända, dramatikern Tamsin Oglesby.
– Det är svårt att hitta pjäser som är skrivna för tre unga kvinnor. Och av en ung kvinna för den delen. Tamsin Oglesby har aldrig spelats i Sverige tidigare, vilket gör det hela ännu mer spännande. Dessutom är relationer kvinnor emellan ett tema som nästan aldrig står i centrum i pjäser, säger Emelie Carlsson.

Sara Bergsmark, Emelie Carlsson och Marlene Jonsson, alla födda 1984–1985, utgör Teater Referens, en nystartad fri teatergrupp med ambitionen att väcka frågor och påverka teaterlandskapet i Sverige. När de i våras gick ut från Stockholms Elementära Teaterskola var det en självklarhet för dem att bilda en fri grupp och jobba tillsammans istället för att söka anställning på en teater.
– Vi vill vara självständiga konstnärer, vara delaktiga i hela processen och kunna välja själva vilka vi vill jobba med. Med en fri grupp sker allt i ständig dialog med regissör och producent, säger Sara Bergsmark och Emelie Carlsson.
På skolan lärde de också känna pjäsens regissör, David Fukamachi Regnfors. David, som är skådespelare i grunden, håller med om fördelen med att inte vara bunden till en traditionell teater:
– Maktfördelningen blir helt annorlunda. Som regissör känner jag att det är svårt att köra över någon när det är jag som är anställd av dem, säger han och fortsätter:
– Om man som skådespelare ska vara ständigt tacksam för att ha blivit utvald till en roll, blir situationen osund. Skådespelaren ska inte vara regissörens redskap, det är i samarbetet det händer något intressant.
När gruppen skulle få ett namn var Referens ett självklart val när ordet väl dök upp.
– Teaterlivet handlar ju om referenser. Vårt mål är att bli en av dem och nå ut med vårt perspektiv, säger Marlene Jonsson och förklarar att Teatersverige kan vidgas med hjälp av unga människors synvinklar. Sara Bergsmark håller med, och understryker att hela vitsen med ett brett kulturliv är att så många som möjligt får komma till tals.

Just nu är det svårt att driva en fri teatergrupp i Stockholm, att få det hela att gå ihop ekonomiskt och följaktligen även marknadsföringsmässigt. Affischeringsförbudet sätter käppar i hjulen för alla föreningar som inte har råd att köpa reklamplats. I väntan på kulturstöd är Teater Referens finansierad med privata medel. Stort stöd har gruppen från Studiefrämjandet, där de startat en studiecirkel. Det gör att de får gratis repetitionslokaler. Inom gruppen finns en viss oro för vad den nya regeringens kulturpolitik kan komma att medföra.
– Anders Borg sa i en intervju att de många nya jobben inom hemtjänsten är ett bra sätt för arbetslösa skådespelare att försörja sig. Med en sån finansminister undrar man ju lite hur synen på kultur ser ut i den nya regeringen. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth verkar bra, men det sägs ju att hon kördes över av finansdepartementet när det gällde momsfrågan för fria teatrar, säger Marlene Jonsson eftertänksamt.
David Fukamachi Regnfors är mer optimistiskt inställd.
– Den allmänna inställningen att koalitionen skulle vara så kulturfientlig får man nog ta med en nypa salt. Det är snarare spännande att se vad som kan hända med en mer nyliberal inställning till kultur, säger han.

Min bästa vän är en svart komedi och handlar, som namnet avslöjar, om vänskap. Men det är inte någon klichéartad historia om tre tjejer som håller varandra i handen och är glada, utan en kritisk och tankeväckande pjäs om maktrelationer, jämställdhet och utanförskap. Tre barndomsvänner återförenas efter tolv år för en mysig weekend, vilken utvecklas till något av en Norénsk julafton. Vänskapsrelationer är ett tema som kommit på skam när det gäller seriösa kulturyttringar, menar ensemblen.
– Om kärlek är peppar och chili är vänskap välling, jämför David Fukamachi Regnfors den gängse återgivningen av relationerna i pjäser.
– Allt fokuserar på kärlek, men Stockholm är faktiskt en av världens singeltätaste huvudstäder och följaktligen är vänskapsrelationer de viktigaste utanför familjen för många, fortsätter Emelie Carlsson.

Målet med pjäsen är att få publiken att se kritiskt på sina egna vänskapsrelationer, att kunna bryta upp från en vänskap man inte mår bra av. Teater Referens hoppas på att väcka reaktioner och få direkt respons från folk som sett pjäsen.
– Arga mejl från folk som gjort slut med sina vänner vore ju skitkul. Man har ett budskap som man vill nå ut med, hur klyschigt det än låter, säger David Fukamachi Regnfors.
Trots långt och hårt arbete med pjäsen tänker Teater Referens inte ligga på latsidan när sista föreställningen den 22 februari är över. Istället jobbar gruppen mot en ny premiär redan i vår. Någon konkret plan finns inte än, men visionen är att även fortsättningsvis lyfta fram nya intressanta dramatiker.