När jag lämnar biosalongen känns det som jag antingen fått en intravenös injektion c-vitamin eller tagit sovmorgon ovanpå en bädd av citrusfrukter. Den som tycker att sommaren är alldeles för långt borta bör ta chansen att besöka en av de alldeles för få visningar Tunn is kommer att föräras.

Indiska delstaten Ladakh ligger vid Himalayas södra fot och angränsar till det militariserade och omstridda Kashmir. Vintrarna är lika långa som bistra, och i brist på uppvärmda inomhusmiljöer är solen utomhus det bästa alternativet för den som vill slippa frysa. Och alltsedan den indiska armén så sent som 2005 introducerade ishockey har detta blivit tidsfördrivet framför andra.

Genom Berthas kamera får vi följa den unga studenten Dolkar i hennes kamp för att organisera ett kvinnligt ishockeylag för deltagande i Indiens – i fråga om storlek ganska blygsamma – nationella mästerskap. En kamp som tvunget måste föras på betydligt fler arenor än den rent sportsliga. Dolkar tar strid mot de patriarkala strukturer som visar sig vara uppenbart överordnade sportens honnörsord om fair play. Och bygger dessutom broar mellan segregerade etniska grupper då hon reser över Himalaya för att rekrytera muslimska tonårsflickor till sitt underbemannade – buddistiska – hockeylag.
Berthas film känns stundtals konstlad – vissa scener förefaller uppenbart regisserade – och hade mått bra av en tydligare struktur i berättandet. Men inget av det förmår ta styrkan ur de scener där ett blandreligiöst kvinnligt hockeylag sjunger bollywoodpop på väg till de nationella mästerskapen. Eller komiken ur de klipp då laget för första gången genomför en träning med skridskor och får Bambi att se ut som en väldrillad rysk konståkerska.

Spelfilmer dör med dålig regi, dokumentärer lever genom sitt material. Den som sett Dolkar dansa då hon fått beskedet om att även kvinnor ska få spela i mästerskapen – eller frustrerat skrika om att hon vill fortsätta spela medan bekymrade äldre män försöker stoppa blodflödet från hennes söndertacklade ögonbryn mitt i en match – kommer inte längre att längta till sommaren. Snarare till vintern i en avlägsen bergsprovins där glädjen över en egenhändigt ihopskruvad klubba och lite sportsmässigt systerskap slår det allra mesta.