När Mona Sahlin i måndags gick en första uppvisningsmatch som partiordförande fick hon beröm. Av den person hon har till jobb att göra arbetslös.
Under tv-debatten med Fredrik Reinfeldt uttalade moderatledaren sig uppskattande om Sahlins tal under förra helgens socialdemokratiska extrakongress, där hon förklarat att arbetslösa inte enbart har rättigheter utan även plikter.
Reinfeldt, eller för den delen Sveriges samlade borgerlighet, hade kunnat tacka Sahlin för fler av hennes sentida tillkännagivanden. Omedelbart efter att hon tackat ja till uppdraget som partiordförande delgav hon tidningen Aftonbladet sin avsikt att göra klimatfrågan och den hållbara utvecklingen till socialdemokratins stora framtidsfråga, på samma sätt som kampen mot klassklyftorna stod i centrum under arbetarrörelsens ungdom.
Och i sitt första tal efter sitt tillträde betonade hon vikten av samarbetet med fackföreningsrörelsen, men vädjade samtidigt om en större acceptans för den grupp som borgerligheten vanligtvis brukar lyfta fram som samhällets viktigaste byggstenar:
– Sen vill jag också att vi ska göra oss av med våra fördomar mot entreprenörer. De gör värdefulla insatser i sam- hället. S ska bli entreprenörernas parti. Min bön till er är att ni ska ta med er den inställningen till diskussionerna hemma.

Sahlin tycks vara av uppfattningen att vägen till regeringsmakten går genom den politiska mittfåran. Genom att, som hon uttryckte det under kongressen, ompröva och öppna partiet för nya grupper.
Om detta stämmer är hon kanske rätt kvinna för jobbet. Miljöpolitiken, en framtidsfråga där alliansen inte lyckats övertyga, kan mycket väl bli en framgångsrik profilfråga för Sahlin. I frågor som rör diskriminering och antirasism förväntas hon dessutom hålla högre svansföring än sin föregångare. Något som kanske kan locka den del av storstädernas bildade medelklass som inte attraheras av de kravliberala strömningarna i folkpartiet.

Samtidigt förefaller det uppenbart att Sahlin i fråga om ideologi står klart till höger om Göran Persson. Riksdagsoppositionen har för närvarande ett stadigt övertag i opinionsmätningarna. Detta borde betyda att handlingsutrymmet vänsterut är större än på länge, men trots det väljer socialdemokraterna att retoriskt närma sig majoriteten.
En dylik strategi väcker vissa frågor. Har partiet verkligen analyserat valförlusten innan den nya ordföranden utåt försöker formulera en oppositionspolitik? Och i sådana fall, berodde verkligen valförlusten på att socialdemokraterna inte lyckades informera om plikterna arbetslöshet medför?