Pappan, patriarken, den store konstnären - en stark personlighet i samhällets ögon men svag intill självutplåning när det kommer till familjens sköte. I pjäsen Den Gud älskar har fadern just dött, men genom minnen och återblickar får vi en bild av smärtsam uppväxt, bekräftelselängtan och förlorad barndom - den osynlige pappan sedd genom de nu vuxna döttrarnas ögon.
- Frånvarande fäder är ett sorgligt fenomen, men jag hoppas att det är ett utdöende sådant. Yngre generationers män verkar ha en mer ansvarstagande inställning till papparollen, åtminstone vill jag tro jag att det är så, säger pjäsens författare Anna Höglund och ber mig hoppfullt att i egenskap av yngre kvinna bekräfta att hon inte är ute och cyklar.

Från början var Den Gud älskar tänkt att behandla styvfamiljen som fenomen i stort. Anna Höglund, som själv har diger erfarenhet av styvrelationer - både från sin egen barndom och i familjekonstellationer i vuxen ålder, kände ett behov av att belysa den mängd förbjudna känslor som inryms i styvrelationer och lyfta fram dessa till allmän beskådan. Under författandets gång kom dock fokus att i första hand hamna på frånvarande fäder. Pjäsens storpappa har avgörande betydelse för familjens kvinnor, men det är just genom sin frånvaro han blir så betydelsefull.
- En viss typ av pappor förmår inte ha en egen relation med sina barn utan en kvinna som mellanhand. Mamman förutsätts vara den som ska ta hand om barnen mest, oavsett om det är en biologisk mamma eller, som i min pjäs, pappans nya kvinna. Och det ger styvföräldern en väldigt stor makt. En makt som är lätt att missbruka, säger Anna Höglund.

Anna Höglund debuterade som barnboksförfattare och illustratör vid åttiotalets början. Teatern har alltid funnits närvarande i form av arbete med dockor och kostym, men det var först när hon blev tillfrågad av Fria teatern som hon ens reflekterade över att skriva dramatik för scenen. Något som har gått bra men inte varit helt oproblematiskt.
- Pjäsförfattande är ju ett helt annat yrke och i början var det jättesvårt att sätta sig in i vad som gör att en text funkar att dramatiseras och inte bara blir jättetråkig på scen. Men jag har haft stor hjälp av pjäsens regissör Thomas Müller, som är van att arbeta nära författare. Vi har kunnat hjälpa varandra i arbetet utan att begränsas av någon prestigekamp, säger Anna Höglund.

Den Gud älskar är Anna Höglunds första pjäs för vuxna. Även inom författandet är det i första hand barn som blivit målgruppen för hennes alster. Att det skulle vara någon större skillnad på att skriva för vuxna eller för barn vill hon dock inte hålla med om.
- Jag ser på uppdelningen barn/vuxna som en social konstruktion. Jag menar, vi är alla barn! När jag skriver tänker jag aldrig på någon speciell ålder, texterna faller ned där det passar helt enkelt, säger Anna Höglund.

Sedan fyra år tillbaka är Anna Höglund bosatt tillsammans med man och barn i Washington, USA. Hon planerar dock att komma hem till Sverige för att se pjäsen - som konstigt nog spelas på den adress, till och med i det hus, på Kungsholmen där Anna Höglund är född och uppvuxen. På frågan om hon är nervös inför premiären skrattar hon lite fundersamt för att sedan sakligt konstatera:
- Det är inte så mycket jag kan göra åt saken, så det är ingen idé att vara nervös. Men visst ska det bli spännande att se hur det blir!