Emma Möller, 23 år, sitter i solskenet på pojkvännens balkong och planterar om blommor. Man skulle kunna kalla det en idyllisk försommardag. Eller så skulle man, för att tala med den borgerliga retorik som nu även socialdemokraterna lagt sig till med, kunna kalla det en vanlig dag i utanförskapet.
Sedan några veckor tillbaka är Emma Möller arbetslös. Men särskilt utanför känner hon sig inte, trots att hon tillhör den grupp som är i fokus för landets hetaste inrikespolitiska fråga. Hon söker anställning som barnskötare, och arbetsmarknaden i Stockholmsförorten Täby, dit hon nyss flyttat, ser ljus ut. Dagarna börjar hon med att kolla arbetsförmedlingens platsbank, där hon bevakar lediga barnskötarjobb.
– Om det finns något så söker jag det, och just nu verkar det finnas ganska många, säger hon.
I princip innebär det att Emma Möller gör samma sak som om hon vore inskriven i regeringens planerade jobbgaranti. Fast på egen hand.

Den särskilda jobbgarantin för unga träder i kraft den 1 december. Alla mellan 16 och 25 år omfattas. Efter tre månader utan arbete följer automatisk inskrivning. Den som nekar till att delta förlorar sin ersättning.
Jobbgarantin, som ersätter nuvarande kommunala ungdomsprogram och ungdomsgarantin, består av ett flertal faktorer som i samspel ska sätta unga i arbete. Det som regeringen helst framhåller är den intensifierade vägledning unga ska få, och den matchning som ska sammanföra arbetslösa och arbetsköpare.
– Matchningen har en jätteviktig roll framöver. Det är där vi vill att arbetsförmedlingen ska lägga sitt krut, säger Fredrik Östbom, politiskt sakkunnig på arbetsmarknadsdepartementet.
Men jobbgarantin innebär också sänkta ersättningsnivåer för unga som är berättigade till a-kassa. Ersättningen föreslås uppgå till 80 procent under de första 100 dagarna, till 70 procent de följande 100 dagarna, och därefter till 65 procent. Med andra ord en snabbare sänkning än för dem över 25 år, vars ersättning trappas ned till 70 procent först efter 200 dagar och till 65 procent först efter 300 dagar.
Syftet är att skapa ett starkare incitament att söka och ta lediga jobb.
– Vi har sett erfarenheter från Danmark som visar att sänkta ersättningsnivåer tenderar att bita väldigt bra just på ungdomar, säger Fredrik Östbom.

De sänkta ersättningsnivåerna för unga får dock skarp kritik.
– Det är ju ren och skär diskriminering. Det finns ju inga speciella regler för hur mycket man betalar in till a-kassan, säger Josefin Brink, vänsterpartistisk ledamot i arbetsmarknadsutskottet.
– Unga som betalar och försäkrar in sig får inte ut samma försäkringstrygghet som äldre. Vi tycker att det är principiellt oacceptabelt att de ska ha andra villkor, säger LO-ekonomen Lena Westerlund.
Men trots att unga får ut mindre ersättning för vad de betalar in värjer sig regeringen mot allt tal om diskriminering av unga.
– Jag skulle säga att det är tvärtom, säger Fredrik Östbom. Unga får tillgång till jobbgarantin efter tre månader medan andra får det först efter 300 dagar, så unga får ju betydligt snabbare insatser än andra. I sådana fall kan man ju tala om att det är de äldre som är diskriminerade.
Men är inte då marginellt sänkta ersättningsnivåer ett rimligt pris att betala för att bli garanterad ett arbete? Luciano Astudillo, socialdemokratisk ledamot i arbetsmarknadsutskottet, menar att frågan är felställd.
– Jag är förvånad över att Littorin har mage att kalla det för en garanti. Det är ett krav på att söka fler jobb och dessutom en sänkning av a-kassan, och detta kallar man utan att skämmas för en garanti.
Samma sak anmärkte Arbetsmarknadsstyrelsen på i sitt remisssvar till regeringens proposition om en jobbgaranti för unga. Jobbgarantin garanterar de facto inga jobb.
Däremot är den en del i en politik som syftar till att sysselsätta fler unga. En annan del är halverade arbetsgivaravgifter för den som anställer personer under 25 år. Men även detta döms ut av Luciano Astudillo.
– Sänkningen av sociala avgifter är en dyr åtgärd, och man sänker för alla som redan har unga anställda. Det är som att stoppa pengar rakt i fickan på McDonalds istället för att använda dem till att hjälpa dem som behöver det.

Fria Tidningar har tidigare (28/04-07) skrivit om hur sänkta ersättningsnivåer riskerar att skapa ett nytt låglönesegment på arbetsmarknaden. Om ersättningarna sänks mer för unga än för andra är det just unga som riskerar att få dessa låglönejobb, menar regeringens kritiker.
– Unga har i dag en mycket sämre startposition än vad man hade för 20 år sedan, säger Josefin Brink.
– Då var det ganska självklart att man kunde gå ut och få ett jobb med fast anställning. Nu är de otrygga anställningarna betydligt fler, och samtidigt som man inför jobbgarantin utökar man möjligheten att visstidsanställa unga. När a-kassan samtidigt pressas ner kommer unga bli tvingade att acceptera jobb med dåliga villkor.

Jobbgarantins utformning är enligt LO:s Lena Westerlund väldigt mycket åt kravhållet.
– Den är bara tydlig när det gäller krav och sänkt ersättning, men otydlig vad gäller det ungdomen ska få i utbyte.
Regeringen talar om handledning, stöd och praktikplatser. Men de detaljerna är ännu oklara. Kraven däremot är redan spikade. Att omfattas av garantin innebär 30 timmar obligatorisk närvaro på en arbetsförmedling per vecka. Olovlig frånvaro innebär sänkt eller indragen ersättning.
Emma Möller är inte helt fientlig till jobbgarantin. Men hon tycker att närvarokravet verkar onödigt högt ställt.
– Jag tror att det kan bli bättre om man sitter ett helt gäng och söker arbete, och att man anstränger sig mer om det är obligatoriskt. Men 30 timmar i veckan är väldigt mycket. En timme om dagen eller en dag i veckan låter mer rimligt.

Men regeringen anser att 30 timmars jobbsökande är ett rimligt krav.
– Att vara arbetslös är ju en heltidssyssla och vi bedömer att det är vad man måste lägga ner i tid och kraft för att få ett arbete, säger Fredrik Östbom.
Emma Möller håller inte med. Anledningen är egen erfarenhet.
– Det finns inte så många jobb att söka helt enkelt. Och om man inte har någon utbildning, ska man då sitta och söka advokatjobb?

Denna artikel är en del av artikelserien Arbetsliv i förändring.