På Södra teaterns terrass, framför en vacker Stockholmsvy, står idéhistorikern och genusvetaren Pia Laskar och Marita Castro, aktiv vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka. En lätt, och välbehövlig, bris blåser. De har just deltagit i en paneldebatt om sexualpolitik och anarkism, och ett stadigt solsken hade värmt upp det vitmålade rummet högst upp i huset till knappt uthärdliga temperaturer.
Det har handlat om personliga erfarenheter, om Emma Goldmans pionjärgärning. Pia Laskar har talat varmt om nätverket Act up – Aids coalition to unleash power. Om hur koalitionen i slutet av 1980-talet organiserade glitter- och glamourbögar som smittats av hiv, bildat allianser med intressegrupper för etniska minoriteter och gemensamt genomfört aktioner mot förbudet att kopiera upphovsrättsskyddade bromsmediciner. Och därmed knutit samman hiv och fattigdomsfrågor. Utsträckt kampen för sexuell hälsa till att även bli en kamp mot den globala kapitalismen.
– Genom en anarkistisk organisering kopplade man den personliga sexualiteten till den internationella ekonomiska politiken, säger hon.
Att Pride inte har riktigt samma ambitioner är dock både hon och Marita Castro överens om.
– Pride är i viss mån ett liberalt projekt, säger Pia Laskar. Det syftar till att väcka uppmärksamhet och frågor men inte till assimilation. Ta temat i år till exempel. Det har inte syftat till att göra upp med en elitistisk idrottsvärld, det handlar om att visa att alla ska vara välkomna på samma villkor. Vad vi vill göra är att koppla det till ett radikalt samhällsomvandlande projekt.
– Men det pågår året runt, säger Marita Castro. Pride är en vecka om året.
En vecka som de båda trots allt tycker om. Pia Laskar liknar Pride vid ett långt 1 maj. En plats där man träffar nya eller gamla vänner i en kontext som skapar samhörighet.
– För mig personligen är det skönt att vi syns så mycket, att vi för en gångs skull inte är en minoritet, säger Marita Castro.

Samtidigt är de noggranna med att påpeka att Pride är mer än enbart mobiltelefonsoperatörer som försöker orientera sig mot nya målgrupper. Mer än de färgglada transvestiter och den schlager som medierna väljer att återspegla.
– Här i Pride house finns det massor av intressanta seminarier och diskussioner, säger Pia Laskar. Men parken är som Vattenfestivalen.
– Jag tänker ändå att den tillför en bredd, säger Marita Castro. Alla är inte jätteintellektuella, och det finns en inkluderande kraft i festen.
Pia Laskar skrattar till.
– Ja, redan Emma Goldman sa: Får jag inte dansa är det inte min revolution.