Redan 2001 beslutade riksdagen om nationella mål för en livskraftig rovdjurspopulation. Rovdjursstammar har sedan länge varit ett främmande inslag i Stockholms fauna, men sedan fyra år tillbaka har lodjursfamiljer etablerat sig och fött ungar i länet.

Nu presenterar länsstyrelsen en treårig plan för rovdjursförvaltningen i länet. Där utreds förutsättningarna för lodjurens etablering samtidigt som de nationella målen omsätts i regionala delmål.

Vintern 2006–2007 fanns uppskattningsvis mellan fem och tio lodjur i länet. Till 2010 bedöms detta antal ha ökat till mellan femton och tjugo individer.
När rovdjur figurerar i mediala sammanhang handlar rapporterna ofta om konflikter med människor. Om riven tamboskap och arga lantbrukare.

– När man har läst om rovdjur hittills har det handlat om saker långt borta, så är det inte längre. Vi har rovdjur här i fast stam, och de ökar, säger Hanna Dittrich Söderman, rovdjursansvarig på länsstyrelsen.

Hon tror dock inte att landsortsproblematiken kommer att uppstå i och omkring Stockholm.

Åtminstone inte i samma skala. Tamboskapshållningen är mindre och utredningar visar att många som utnyttjar länets natur i rekreationssyfte är positivt inställda till fler rovdjur i länet.

Det långsiktiga målet är en stam bestående av 25–30 djur. För att det ska uppnås krävs att mellan fyra och sex familjegrupper etablerar sig. Och fram till dess får ingen jakt – utom på särskilt skadegörande individer – bedrivas på lodjur i länet.

Stefan Holm är jaktvårdskonsulent på Svenska jägareförbundet i Stockholm. Han associerar en för stor rovdjurspopulation till problem som riven tamboskap, skadade hundar samt trafikdöda rovdjur och är mycket kritisk till beslutet att inte tillåta jakt förrän det önskade antalet djur uppnåtts.

– I Uppsala län är stammen numera större än vad både länet och jägarförbundet tycker att den ska vara. Där tillät man inte jakt förrän stammen var uppe i den nivå man ansåg skulle vara bra, med tio familjegrupper lodjur, säger han.

– Vi befarar att detsamma ska ske i Stockholm och anser att man ska börja tidigare, så att det inte skenar iväg.

Någon skenande utveckling oroar dock inte Karolina Granath, regionsansvarig på Svenska rovdjursföreningen, som menar att jämförelsen med Uppsala haltar.

– Vi har ju helt andra ekologiska förutsättningar i Stockholms län, säger hon. Det som länsstyrelsen beskrivit nu är dessutom så kallade miniminivåer. Man vill ha dem för att ha ett livskraftigt bestånd, och innan de är uppnådda kan man ju knappast tillåta någon annan jakt än skyddsjakt.