Varje dag är Stockholms brukarförening i kontakt med omkring 150 personer med substitutionsbehandling. För narkomaner som vill bli rena agerar föreningen länk till myndigheter och vård, och verksamheten har fått goda vitsord av de ansvariga läkarna vid stadens olika beroendecentrum.
Exakt hur många man hjälpt in i behandling under det senaste året vet Kicki Paulsrud inte. För egen del har hon guidat ett tjugotal människor från tunga missbruk till laglig medicinering.

Men nu är verksamheten hotad. Indraget stöd från landstinget har gjort att föreningens resurser tagit slut innan budgetåret.
– Nu är vi vid vägs ände, säger Kicki Paulsrud. Vi vill inte att någon ska känna att vi har skitit i dem, men om de stänger ner våra telefoner och vårt bredband kan ju inte folk komma i kontakt med oss. Och om inte vi finns så vänder sig inte de här människorna direkt till vården, då skiter de i det istället.
Hyran för lokalerna är betald året ut. Andra löpande utgifter är fortfarande olösta problem. Föreningen hoppas kunna låna pengar för att slippa slå igen.
– Men det blir ju också problem, då kommer vi börja på minus nästa år, säger Kicki Paulsrud.
Förutom de brukare föreningen har till syfte att hjälpa oroar hon sig även för dem som organisationen i dag sysselsätter.
– Här på föreningen har vi två personer med OSA-tjänster, två på lönebidrag och fyra som arbetstränar, vad händer med dem om vi slår igen? Det är inte så lätt att skaka fram en arbetsplats där ens bakgrund som heroinist är en tillgång och en förutsättning för att göra jobbet.

I ett sparsamt inrett rum i föreningens lokal i Slakthusområdet sitter webmastern Christian Åkvist. För tre år sedan slutade han missbruka heroin. Sedan dess har han deltagit i rehabilitering och längtat efter att komma ut i arbetslivet.

Till Brukarföreningen kom han i maj, och under fyra månaders tid betalade de sociala myndigheterna för att han skulle få arbetsträna. Därefter, i oktober, fick han påbörja en OSA-anställning på samma arbetsplats.
– De ville väl se att jag gick och jobbade varje dag innan de gav mig det, säger han och ler.
Men när han talar om framtiden blir han dock allvarligare.
– När jag ska vidare till ett riktigt jobb känns det lättare att komma härifrån än från arbetslöshet. Om föreningen stänger är jag tillbaka på ruta ett.
Stockholms stad betraktar Brukarföreningens verksamhet som samhälleligt värdefull och har under året betalat ut 350 000 kronor i stöd. Landstinget har dock gjort en annan bedömning.

På hälso- och sjukvårdsnämndens möte i tisdags föreslog oppositionslandstingsrådet Birgitta Sevefjord (v) att föreningen på grund dess ekonomiska kris skulle få tillbaka sitt indragna stöd om 50 000 kronor.
– Det möttes av en dånande tystnad, säger hon.
Enligt Birgitta Sevefjord beror skillnaden i bedömning de två borgerligt styrda församlingarna emellan på en enda person: Birgitta Rydberg (fp). Sjukvårdslandstingsrådet som medan hon var i opposition flera gånger propagerade för indraget stöd till Brukarföreningen.
– Skulle Birgitta säga ja till att ge bidrag skulle säkert de andra borgerliga ledamöterna jubla, men nu satt de bara och kollade ner i bänkskivorna. Jag fick ingen respons alls.
Birgitta Rydberg å sin sida påpekar att beslutet att inte bevilja stöd fattades av en nämnd, inte av henne personligen. Om påståendet att borgerliga landstingskollegor i själva verket skulle vilja hjälpa föreningen säger hon:
– Den är en grov förolämpning mot de andra politikerna i alliansen att påstå att de inte inom vårt samarbete skulle våga föra dialog om de beslut vi ska fatta.