Lasse Hallström är en av Sveriges i dag få internationellt kända regissörer. Sedan ett tjugotal år tillbaka gör han enbart film för en internationell publik, en fas i karriären som möjliggjordes sedan filmen Mitt liv som hund blivit Oscarsnomimerad och sedermera uppmärksammad i USA. Bland hans mer uppmärksammade filmer på senare år hör Gilbert Grape, Ciderhusreglerna och Chocolat.
Men Hallströms karriär som filmare började under sent sextiotal då han gjorde program för Sveriges television. Under sin studietid hade han kommit i kontakt med Magnus Härenstam och Brasse Brännström, som sedan flitigt kom att medverka i hans projekt. Hallströms produktioner från denna tid har ibland lite av glad amatör över sig och är inte alltid helt genomarbetade men ändå intressanta ur utvecklingssynpunkt, inte minst när det gäller underhållarna Magnus och Brasse. När jag tittat igenom SVT:s programkatalog efter Magnus respektive Brasses tidiga karriärer har jag funnit att dessa två före sitt genombrott med Fem myror knappt var inblandade i några produktioner alls utöver de som Lasse Hallström producerade.
Magnus Härenstam har i intervjusammanhang sagt att vare sig han eller Brasse sett sig som riktiga skådespelare. Det ligger därför nära till hands att anta deras samarbete med Lasse Hallström måste ha varit en av deras viktigare skolor.

En spännande produktion från dessa tidiga år, som i dag tyvärr är totalt bortglömd och förmodligen inte repriserad, är tv-filmen Kärlekssökaren. Den är i stort sett helt uppbyggt kring en enda person, nämligen Brasses karaktär. När jag gått igenom Brasses samtliga roller har jag funnit att det är mycket sällan han haft huvudroller. Undantagen är två: i Kjell Gredes mycket märkliga film Klara Lust, också den från tidigt sjuttiotal, och i Lasse Hallströms En kille och en tjej. Brasse har i dessa produktioner inte utvecklat de lite barnsliga och taffliga drag som senare skulle komma att bli hans signum, inte bara i Fem myror.
Annars är en av mina favoritproduktioner från denna tid komediserien Pappas pojkar från 1973. En annan höjdpunkt, dock utan Magnus och Brasse, är den smått absurda Det är grisens fel, med ingen mindre än Sif Ruud i huvudrollen. Jag uppmanar SVT att ge ut detta Lasse Hallströmmaterial. Det är av för hög kvalitet för att inte visas på nytt.

Men Lasse Hallström arbetade inte bara för SVT under denna tid. Fram till 1985 gjorde han en handfull svenska långfilmer, varav tre pärlor nu ges ut av SF i en box: En kille och en tjej, Jag är med barn och Två killar och en tjej. SF genrebetecknar filmerna som komedier, en aning missvisande då dessa inte är några skrattfilmer. Magnus och Brasse gör här inte några humoristiska typer utan spelar vanliga killar. Det ska dessutom påpekas att det bara är i Två killar och en tjej som Magnus och Brasse spelar mot varandra. I den mån man kan tala om att Magnus och Brasse gjort några karaktärsroller skulle det möjligen vara i de här filmerna, förutom Brasses insats i nämnda Klara lust.

Alla tre filmer skildrar hur huvudpersonerna genomgår processer som får dem att mogna; antingen som förälskade, nyblivna föräldrar eller som gamla vänner som möts på nytt. Det är inte några djupgående eller uppslitande processer, men personernas utveckling är ändå tydlig.
När den sista av dessa filmer, Två killar och en tjej, hade premiär 1983, stod både Brasse Brännström och Magnus Härenstam vid en brytpunkt i sina skådespelarkarriärer. Deras samarbete som komiker var över och
Lasse Hallström skulle inom kort inte längre producera film för den svenska marknaden.
Lasse Hallström sade nyligen i en intervju att han ofta har Magnus och Brasse i tankarna när han arbetar med nytt manus och att samarbetet eventuellt kan komma att återupptas någon gång. Om detta blir verklighet återstår att se. Jag ser hur som helst uttalandet som ett erkännande, inte bara av Magnus och Brasse som medarbetare utan också av hans tidigaste filmers kvaliteter.
Upptäck filmerna och bedöm själva!