Det är inte helt lätt att hitta en vokabulär som är trovärdig för en tioåring. ”Vem har sagt att saker och ting ska vara lätta” och ”folk som flyttar till landet vill helst ha ett rött hus med vita knutar. Dom vill inte ha ett litet smutsgult tegelhus med renoveringsbehov” är hur som helst uttalanden som i mina öron inte känns helt trovärdiga då de avses komma från en tioåring.

Berättelsen utspelar sig under ett sommarlov i en liten avkrok till ort där Johanna är det enda barnet, till dess att Eskil och hans mamma flyttar dit. Johanna blir ivrig att lära känna Eskil, som till en början är lite avvisande och helst ägnar sig åt sin vapensamling. Intrycket av Eskil är att han är lite speciell och nog trivs med att vara det. Johanna ger sig dock inte förrän de får kontakt, även om den blir trevande till en början. Eskil och Johanna kommer dock närmare varandra när Eskils kusin hälsar på under en vecka. Kusinen är tonåring och ingen av de två tycks visa något intresse för honom.

När Eskil och Johanna övernattar i en grotta kommer kusinen dit och skrämmer upp dem, och det är efter det som ”den perfekta hämnden” kommer in bilden. Det är också först nu som berättelsen tänder till och får liv. De händelser som Eskil och Johanna upplevt innan kusinen kommer in i handlingen gör inte något större avtryck hos mig som läsare. Och eftersom hämndavsnittet kommer in mot de cirka tjugo sista sidorna i boken blir dess titel en aning missvisande. Hittills har berättelsen handlat om Eskils och Johannas trevande kompisskap och boken hade därför kort och gott kunnat heta bara Eskil och jag, även om tillägget ”och den perfekta hämnden” gör boken mer lockande.

För mig som vuxen läsare är kapitlen fram till ”hämndpartiet” visserligen lättlästa, men jag hade önskat fler situationer som fått berättelsen att tända till.

Det är visserligen tänkbart att de tilltänkta läsarna i mellanstadieåldern uppfattar det på ett annat sätt, men jag ser huvuddelen av boken mest som en transportsträcka.