När Anne-Lie Rydé albumdebuterade som soloartist 1983 hade hon under de föregående åren varit sångerska i punkrockbandet Extra. På hennes första soloalbum märktes också en viss osäkerhet åt vilket håll hon ville gå musikaliskt. Debutalbumet innehöll bland annat en rockigare och tuffare version av Lill-Babs gamla hit En tuff brud i lyxförpackning, men också punkinspirerad rock, som låten Jag vägrar, samt rena ballader som Alltid blå och Segla på ett moln. På det uppföljande albumet hade rockmusiken fått ett avsevärt modernare och tyngre uttryck, samtidigt som albumet innehöll två pampiga ballader: Burt Bacharachs Ännu en förlorad dag och I stillhet.
Jag vill hävda att Rydés mest minnesvärda material från de fyra första albumen främst är balladerna.
Generellt är låtkvaliteten på dessa album ganska låg, särskilt på albumen Den sista flykten och Mellan ljus och mörker. Därtill var material ofta arrangerat så att den vokala tolkningen skulle framhäva kraftfullheten i Rydés röst. Såväl sångerska som producent tog helt enkelt i för mycket. Det är för övrigt ganska tunnsått med sparsmakade och lågmälda tolkningar bland Rydés inspelningar.

Redan tidigt i karriären visade Anne-Lie Rydé sitt intresse för covers och till de mest lyckade hör hennes nytolkning av Beatles Dear Prudence. Uppmärksammad blev hennes nyskapande version av Cornelis Vreeswijks Deirdres samba.

På Rydés senaste album, I hela mitt liv, tycks hon fortfarande gärna vilja briljera med sin röstkapacitet. Bäst tycker jag om albumets lugnare partier, och jag skulle önska lite mer känsla i tolkningen av texterna. Som det är nu känns det ibland som att texten är sjungen rätt upp och ner. Låtarna är av relativt jämn kvalitet, men albumet innehåller inte någon självklar hit.
Anne-Lie Rydé än i dag tycks än i dag ha en viss osäkerhet om sin musikaliska inriktning. Frånsett en samlings-cd från 2002 är I hela mitt liv hennes första album sedan 1994. Hon har sedan 1992 främst ägnat sig åt, och uppmärksammats för, sina album med schlagercovers och medverkan i melodifestivalen.
Rydé har sedan dess uttalat intresse för att göra ännu ett album med schlagercovers och talat om att göra en cd med Cornelis Vreeswijks sånger. Inför släppet av I hela mitt liv talades det om att albumet skulle dra åt det rockigare hållet, rentav med inslag av punk. Det stämmer inte, det här är helt enkelt popmusik. Om det räcker för att göra Anne-Lie Rydé till en het artist igen återstår att se. Det är i vilket fall uppenbart att hon har den ambitionen. Och för den ska hon ha beröm.